Georg Borgströmutnämndes 1967 till den viktigaste svensken i världen. Han var professor i växtfysiologi och världskänd för sina kraftfulla inlägg om faran för global brist på livsmedel och för vår rovdrift på naturen. Professorn avled 1990, och därefter har det härskat en klädsam tystnad i frågan om överbefolkning.
Det saknas inte tecken på att Borgström har rätt: miljonstäder ute i halvöknar, hungerkatastrofer och flyktingströmmar. Men inget av detta placeras i sitt rätta sammanhang, utan betraktas mer som något som sker utom vår kontroll. Vi bör undvika att använda begreppet människa, för då hamnar saken på ett abstrakt plan.
Våra samhällsplanerare drivs av en obetvinglig lust att utöka invånarantalet i våra städer. I Skellefteå ryms det minst tjugotusen till, trots att trängseln börjar kännas besvärande. Att ställa sig vid E 4 under rusningstid är en nedbrytande upplevelse, särskilt för en inlandsbo van vid frisk luft. Gasmask rekommenderas.
Höghus växer i raskt takt, och raketpojkarna i stadshuset har tänkt dra en trafikled med sextusen bilar/dygn förbi Nordanåparken.
Stadsparken är numera ett matematiskt/logiskt objekt. Strandbrinken har förlorat sitt pastorala inslag med stadsbor vilande utsträckta i gröngräset med fikakorgar.
I BBC:s film ”Staden bland molnen” fanns ett inslag om 64 hästar som skulle fraktas med flyg till en hopptävling i Hongkong. Allt gick lugnt till, men när hingstarna fått vittring på de medföljande stona, blev det oroligt i båsen.
Försynen har utrustat allt levande med en drift att fortplanta sig. I vårt civiliserade samhälle finns det individer som inte kan hantera instinkten.
Det är beklagligt, men i ett större perspektiv är det naturen som spelar oss ett spratt.
Yngve Nilsson, Norsjövallen