För 20 år sedan såg jag en rundlagd man i pensionsåldern som gick stavgång i Skellefteå. Jag tyckte att det hela såg konstigt ut och tänkte då att gå med stavar är något som jag aldrig kommer att göra.
Åren går, mina knän värker och löpning i terräng som tidigare var ett nöje, försvåras på grund av artrosmärtor. Inte lätt att få hög puls!
Jag letade upp mina gamla skidstavar, kapade dem i rätt längd (vid stavisättning är armbågen i rät vinkel) och började gå på Vitberget.
Efter några års träning med stavar måste jag erkänna att stavgång i kuperad terräng kan bedrivas utan att framkalla symtom från utslitna knän.
För att undvika axel och nacksmärtor bör stavgången göras på skogsstigar där underlaget är mjukt. Bedrivs träningen på asfalt ska stavisättningen likna skidåkning, med ett armdrag istället för en stöt mot marken. Nacke och axlar stärks och vid en måttlig träningsdosering och efter några månader minskar smärtan.
Besvär från rygg, höfter, knän och fötter lindras avsevärt genom stavarnas tyngdavlastande funktion. Tränade muskler lindrar också smärta, musklerna kan jämföras med bilens stötdämpare som fångar upp belastningen på kroppsdelarna. Endorfinproduktionen under träningspasset bidrar också till en minskad smärtupplevelse.
Personer med måttlig yrsel har också glädje av att nyttja skidstavar.
Att motivera människor att ändra beteende vad gäller synen på rörelseträning vid smärta och värk är en stor utmaning och arbetsuppgift för våra hälso- och sjukvårdsansvariga.
Förebyggande och rehabiliterande åtgärder behöver inte kosta en massa pengar! Rörelse i någon form mår alla bra av.
Thomas Ottosson
Skellefteå