Ingen har väl undgått Skellefteås Pridevecka, eller Kärleksvecka som den populärt kallats i media mm.? Mellan den 13 och 19 februari hölls seminarier, föreläsningar och samtal om människors lika värde med ett stort fokus på HBTQ-personers tillvaro i Sverige i dag.
Denna händelse var till stor del finansierad av kommunala skattemedel, lokala storföretag och staten, via RFSL. Stadens centrumgator, torg, köpcentrum och andra kommunala lokaler svämmade över av regnbågsflaggor, pride-rekvisita och annat med HBTQ-certifierat kärleksbudskap.
Utöver detta spreds förkunnelsen med ackuratess och tydlighet i den enda, om än ej så lilla, lokala dagstidning. Veckor, ja, faktiskt månader i förväg fick vi läsa i artiklar om människor som bytt kön, homosexuellas efterlängtade giftermål och om könlösa tonåringar. Ledarsidor och ändlösa krönikor var otvetydigt eniga: HBTQ-personer är vanliga människor som förtjänar respekt, har samma värde som hetromänniskor och berikar samhället.
Tack alla ni för den upplysningen. Men det är inte allt. Under hösten och vintern 2016 har vi fått lektioner i hur vi bör krossa de stereotypa könsnormerna i samhället.
Ledarsidor, lokala politiker och krönikörer var än en gång eniga och denna gång pyntade man centrum med normprovocerande fotografier. Så oavsett hur bekväm du var i din könsroll, vad du hade för religiös, etniskt eller ideologisk bakgrund fick du här facit för hur vi helst skall tycka. Smidigt och enkelt, och finansierat med skattemedel.
Många familjer i min närhet, släktingar, vänner och bekanta undrar nu samma sak: Vad är det som händer? Vad är det vi missat så till den högsta grad, att vi behöver få denna samhälleliga uppfostran nedkörd så djupt i våra halsar?
När våra homosexuella bröder och systrar bekymras och känner sig obekväma av den exponering pride-vågen skapar, talar dom osanning då? Ljuger våra psykologer för oss när de beskriver att transpersoners psykiska ohälsa till största del handlar om personlighetsrubbningar snarare än samhällets intolerans?
Eller när de upplyser oss om att tonåringens sökande efter identitet och plats i tillvaron inte precis är något nytt?
Vi som ifrågasätter den masspsykos av grupptänkande och populära statements, belönas en vacker vårvinterdag med epitet som haters, homofober, sexister, bakåtsträvare och nättroll. Vi föräldrar som försöker lära våra barn hyfs, sunt bondförnuft och tolerans utan att blanda in könskoncentrerade prideparader, kroppsfixering och sexleksaker, göre sig icke besvär längre.
Vi står inte upp för kärleken. Vilken mångfald ska vi hylla? Den där vi alla är stöpta i samma form, ett kön- och normlöst samhälle där mediaetablissemanget och sociala nätverk sätter agendan för våra åsikter?
Eller ett Sverige som innehåller en dynamisk blandning, om än svidande olika stundtals?
Familjefar
En kortare version av insändaren har publicerats i Norran, pappersupplagan