Frågan om nya regioner bör handla om en medveten syn på att Sverige idag lever med en i grunden gammal innehållsmässig ansvarsstruktur ifråga om politik såväl som förvaltning, vilka inte längre tjänar Sverige så väl i alla dess delar.
Regionreformen eller regionfrågan handlar om maktdelning. Subsidaritetsprincipen bör råda, dvs att makt och medel finns där de behövs. Om staten inte längre levererar en politik för hela landet som uppfattas rättvis, riktig, demokratisk eller möjlig ger det negativa effekter. Sverige med en central regering och riksdag förmår inte utveckla hela Sverige i alla dess delar. Även om det kommunala självstyret i kommuner och landsting existerar så är det små maktmedel i jämförelse med vad staten förfogar över. Det råder således en väldig innehållsmässig obalans ifråga om politik och medel mellan dessa ansvarsnivåer.
En regionreform bör därför medvetet ge Sverige en bättre balans och skapa förutsättningar för framtida utveckling i alla dess delar. En regionreform kan göra detta, men då måste en medveten vilja från politiker finnas att i demokratisk mening fatta de avgörande besluten för en seriöst menad reform. Det har inte politikerna ännu lyckats med.
När politikerna i tex norra länen inte kunde ena sig om bildandet av en storregion Norrland (regeringen hänvisade till underifrån perspektivet) , valde politikerna över partigränserna den minst smärtsamma, men även den minst lämpliga, nämligen en kompromissansökan om bildandet av småregioner sk länsvisa regionkommuner (nuvarande landsting).
Ansvarskommittén var tydliga 2007 i den parlamentariska utredningen om framtida regioner att de ska bidraga med ett mervärde långt över vad dagens länstruktur med landsting och länstyrelse förmår. Min artikel i riksmedia, Dagens samhälle 2011, är både varnande och vägledande i frågan om framtida regionbildningar. Därför är jag inte förvånad till regeringens avslag till länsvisa regionbildningar. När nu frågan dessutom är prövad mot regeringen, bör regionfrågan åter handla om intentionerna med en seriös regionreform som Sverige får nytta av inför lång framtid. I det perspektivet räcker inte småregioner till.
Sverige behöver nu samla sig och återgå till ansvarskommitténs intentioner och dessutom tillfoga mer av innehållsansvar i framtida regionkommuner, jag kallar det för decentraliserad inrikespolitik. Ansvarskommittén betonar det med en successiv utveckling av framtida ansvarsinnehåll. Det fanns och finns en bred och samlad uppslutning till utredningen i Sverige. Det måste alla, inklusive regeringen beakta. I det perspektivet handlar det om en mer symmetrisk regionstruktur av ca 5-7 storregioner, där storstäderna troligen bör bli egna regionkommuner för att slippa konflikten mellan stad, lands- och glesbygd.
Det växande problemet med befolkningsutvecklingen är värd att nämna som en viktig grund till varför storregionerna blir viktiga eller avgörande i stora delar av landet. Även om tillväxten ökar i vissa delar av landet räcker inte det mot att dessa delar tappat eller minskat befolkningen med ca 30 procent de senaste decennierna, 30 åren.
Denna icke hållbara utveckling är ett mycket allvarligt problem och det är givet att nuvarande politiska ansvarsstruktur inte löser problemet. För att vända den negativa trenden som blir nödvändig och avgörande för en hållbar framtida regional utveckling bör man bilda stora självstyrande regioner med egna beskattningsrättigheter och innehållande relevant politiskt ansvar
Jerry Nilsson
Gällivare