Jag är tillräckligt gammal för att platsa på vilket ”ålderdomshem” som helst, kanske rentav i Rågsved, där jag försvarslös skulle riskera att bli offer för Löfvéns nya kampanj, som signaturen Demokrat S applåderar i Norran den 18 april.Nej, jag vill helt enkelt inte.
Det är nämligen smaklöst av vår statsminister att som en garanti för sin egen förträfflighet peka på att han var fosterbarn. Och hans mamma ”hemsamarit.”
Jag blev aldrig statsminister. Det borde jag kanske ha blivit, jag också, med Demokrat S:s logik. Visserligen kallades min mamma aldrig hemsamarit och fick betalt för det. Istället arbetade hon hemma utan betalning, dygnet runt, för att vi barn och pappa, som kämpade med sin sexdagarsvecka och treskift och smutsiga och farliga arbeten skulle ha det så drägligt som möjligt, när han kom hem.
Min mamma var lika mycket hemsamarit som statsministerns. Den ”klokhet” som han kom i åtnjutande av genom sin barndom är varken bättre eller sämre än min, bara annorlunda.
Men att skryta över sin egen förträfflighet och att dessutom få Demokrat S att låta sig imponeras, känns för mig som ett lågvattenmärke.
Som barn kunde man få höra: "Min pappa är starkare än din! Haha! Men det var barn som sade det - inte vår statsminister.
Cogito ergo sum