Arkivbild: TT
Plötsligt har våra politiker hittat något att vara rörande eniga om. Skolan!
Pisaundersökningen fick paniken att sprida sig som en präriebrand. Nu försöker alla ta åt sig äran av att vara den som var först med förslaget som ska rädda skolan, att förlänga skoltiden.
Några av oss gick sex år i skolan, andra sju eller nio, nu går alla minst tolv. Sex, sju eller nio år räckte då för att sätta Sverige i topp på kunskapens rankinglista.
Den politiska logiken blir halsbrytande. Våra barn måste gå längre i skolan för att bli lika duktiga som barnen som förr gick kortare tid i skolan. Och ingen opponerar sig.
Med oreda i klassrummen, många elever som inte ens kan tala och förstå svenska och för få, underbetalda och slutkörda lärare, kommer resultaten att utebli.
Och kanske man i ren desperation lyckas hitta något fel på Pisaundersökningen som tyder på att svenska elever redan nu egentligen är bäst.
Nästan ingen vill bli lärare. Den föreslagna förlängningen av skoltiden kräver lärare som inte finns, inte är lämpliga eller ingenting kan. Eller är detta de arbetslösas stora chans att äntligen få ett jobb, till och med ett kvalificerat? Utan utbildning?
Vi svenskar vill bli lurade. Vi vill till exempel kunna ”ta studenten” utan studentkunskaper. Och plötsligt, när det är valår, vill alla politiker visa låtsashandlingskraft för att föra eventuella väljare bakom ljuset. Det är förolämpande.
Den verkliga insikten finns helt enkelt inte. Den finns hos lärarna. Men det är bråttom att fråga dem, för snart finns det inga kvar att fråga.
Var finns politiker med mod? Som erkänner att de inte är pedagoger? Som inte gömmer sig bakom eviga låtsasdebatter om friskolor eller det tillfälliga samförståndet om förlängd skoltid? Var finns politiker som vågar slå näven i bordet (katedern)?
Cogito ergo sum