Luften som slår emot mig i lärarrummet är tjock och kompakt. Man får använda kniv för att skära sig fram till kaffeautomaten.
På den ena soffan står det ”endast för förstelärare”, på den andra ”endast för de särskilt skickliga”.
Jag sätter mig på en pinnstol eftersom jag tillhör dem som över en natt blivit degraderade till ”sämstelärare”.
Tystnaden är total, det är som luften gått ur oss alla. En av dem som fått mer i plånboken säger att hon gick till jobbet med en klump i magen, en annan att hon skäms. Den som hade förväntat sig glädjescener hade fel. Ingen av oss mår bra. Kollegiet är krossat.
Så ser resultatet av den senaste lärarlönereformen ut i praktiken. Fyrtio procent av lärarkåren har fått 3000 kronor mer i månaden, vi andra ingenting. De kriterier som påstods vara tydliga upplevs som luddiga av oss. Vi får ingen motivering till varför hon har fått men inte han. Ingenting.
Gustav Fridolin, ni vet han som skulle fixa skolan på 100 dagar, har just slagit in den andra spiken i kistan. Den första slogs in av den borgerliga regeringen genom förstelärarreformen, en reform som vi har märkt lite eller ingenting av ute på skolorna.
Det enda som har hänt är att man slagit in kilar, vattentäta skott, mellan oss som i tider av sjunkande skolresultat behöver mer av samarbete och mindre av grupperingar. Hur har man tänkt?, frågar vi oss.
På vilket sätt ska det här förbättra skolan? Hur ska dessa reformer locka fler lärare till yrket när de flesta av oss i stället funderar på att sluta?
Takhöjden har sjunkit betänkligt. Snart kryper vi alla på golvet. När jag frågar min rektor om råd kring en klass som jag har problem med så skriver hen i sitt notesblock: ”saknar förmåga att hantera stökig klass”. Ingen törs ifrågasätta eller kritisera, det märks direkt vid nästa lönerevision. Vi har blivit ett tyst kollegium.
Naturligtvis kommer det här att gå ut över eleverna. En ledsen, besviken och frustrerad lärare uträttar inga stordåd i klassrummet.
Och fackförbunden, de som sägs ska värna allas våra intressen, kommer med glada tillrop: ”det här kommer att gynna alla lärare så småningom!”. Hur då?
Skellefteå kommun, där jag arbetar, kommer att behöva skaka fram 25 miljoner extra till nästa år, bara för att upprätthålla lönerna för SS-gruppen (de särskilt skickliga). Tror någon på allvar att det blir något över till oss andra?
Efter alla års slit med att göra vårt bästa i en verksamhet som håller på att haverera är det sista vi behöver idiotiska, verklighetsfrånvända skolreformer. Var vänliga och fråga professionen innan ni hittar på något mer. Gärna karriärmöjligheter men först en rimlig lön till oss alla.
Den nuvarande situationen hanterar vi på olika sätt. En del gråter, andra skriker, en del skakar på huvudet och någon protesterar, trots att det är farligt.
Jag vågar till exempel inte sätta ut mitt namn under den här insändaren, trots att det borde vara en självklarhet att kunna göra det.
Vägd på våg men befunnen för lätt