Tack Kjell Lundgren för din insändare i Norran den 26 februari!
I över fyrtio år har jag arbetat och alltid betalat ordentligt med skatt. Min pension skulle bli tacken för år av arbete, en trygg inkomst när jag blev gammal och inte orkade längre. Pensionen var mina inbetalda pengar, var det sagt.
Nu får jag pension och nu slår plötsligt bromsar till och sedan beskattas mina inarbetade pengar åter en gång, dessutom med högre skatt än för de som arbetar. Jag förstår ingenting!
Jag missunnar inte de som arbetar och får skattelindring på skattelindring – jo, lite.
Ledsen blir jag när de som redan har höga löner höjer sin månadslön med flera tusen kronor för att någon annan med liknande befattning har ännu högre lön.
Vad har hänt med min ”lön”. På sex år har min pension höjts med knappt en tusenlapp.
Som äldre drabbas jag av ohälsa och sjukdom, och det kostar. Avgiften för läkarbesöken höjdes till det dubbla. Medicin och sjukresor är inte gratis.
Som ensamstående har jag ingen att dela stigande utgifter för hyra, försäkringar, telefon och tidning med. Bilen, vågar jag nämna den?
Norran, till exempel, kostar mig 207 kronor varje månad. Hur ska jag spara? Säga upp telefon och tidning?
I september är det val. Jag ställer mig samma fråga som i schlagerstrofen ”Vem ska jag tro på, tro på när det är så här”.
Luttrad pensionärska