Arbetsförmedlingen. Foto: Scanpix
Jag har blivit uppsagd. Att bli av med arbetet innebär också att man blir av med sina arbetskamrater, sin semester, sin möjlighet att planera sitt liv.
Jag har hoppat på alla arbetstillfällen som kommit i min väg, vilket också innebär att jag bjudit gäster och fått avboka, ändrat tandläkartider och frisörtider. Mammografin gick inte att passa in, så den fick jag strunta i.
Jag har slängt en bulldeg, jobbat två, tre veckor i sträck utan ledig dag. Jobbat tre månader utan en ledig lördag och inte haft semester på två år.
Neka att jobba kan man inte, då drar a-kassan in den lilla ersättning man har.
Varje månad ska man kontakta Arbetsförmedlingen (ett namn som borde ändras, de har väl inte förmedlat ett arbete till någon) för att berätta vilka jobb man sökt och hur det har gått.
Med jämna mellanrum kommer brev och mejl från dem där man på byråkratsvenska uppmanas att göra si eller så, för annars får a-kassan veta. Dessa förtäckta hot är inte roliga att få när man gör sitt bästa för att hitta ett jobb.
För varje nytt arbete vill a-kassan ha in ett arbetsgivarintyg och det är ju inte konstigt, men tydligen är detta intyg väldigt besvärligt att skriva ut för arbetsgivaren. I de flesta fallen har jag fått ringa, skicka sms och mejla flera gånger innan det kommer.
Just nu har jag begärt ett från ett företag jag jobbade för i våras och har kontaktat dem sju gånger. A-kassan skriver argare och argare mejl, senaste var att de drar in min ersättning om det inte inkommer inom 35 dagar från begärt datum.
Man får stå där med mössan i hand och tigga och be, sedan får man gå till sin övervakare på ”arbetsförnedringen” och där träffa en ny handläggare varje gång.
Från september ska det skrivas rapport, det är det nya. Tydligen har det blivit en hel del arbetstillfällen av detta och det är väl bra, men hur det ska hjälpa mig att få ett jobb, fattar jag inte.
Uppsagd