Foto: FREDRIK PERSSON.
Insändare.Jo, jo. Nu är vi stolta över vår 250-åriga Tryckfrihetsförordning. Och att till den få lägga Yttrande- och frihetsgrundlagen som kom till 1991.
Jag har tidigare i ett par insändare kring det tråkiga som hände i Paris och detta med Muhammed som en rondellhund, påtalat det skeva i att gömma sig bakom dessa grundlagar för att kunna göra vilka osmakliga påhopp som helst. Speciellt om man påstår att detta har med demokrati och våra mänskliga fri och rättigheter att göra. Så spåndumt!
Till begränsningarna i dessa lagar hör att man inte får hetsa mot folkgrupp, staten eller enskild person! Men vi vet ju hur det blir. Jag frågade en gång en advokat om det är så att sanningen alltid segrar blev svaret: Nej, den som har den bättre advokaten segrar. Tröstefullt?
Mösspartiets Tryckfrihetsförordning från 1766 var väl närmast ett inlägg mot en för stark kungamakt. Gustav lll:s förordning från 1774 gjorde kungen alltmer enväldig igen och den trenden förstärktes.
Nu är väl den kampen överspelad och orden i förordningen om att inte få smäda majestätet har bytts ut mot staten.
Men vem bryr sig. Det gjorde inte heller Voltaire när Gustav lll ville ha hans utlåtande över sin tryckfrihetsförordning. Han ville framstå som en upplyst monark.
Nej, de grova påhoppen på många människors älskade förebilder och sätt att tänka i ståuppkomikers föreställningar, tryckfrihetsnissars ibland grova hånfullheter, konstnärers önskan om att bli berömda, gräver ut innehållet i yttrande- och tryckfrihetsförordningen, demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Tänk om budet att vara mot andra som man själv vill bli bemött är lösningen, men så har vi masochisterna som älskar att bli förödmjukade …
N´Gunnar i Holmsvattnet