För ett och ett halvt år sedan valde jag att gå i pension efter nära 50 år i arbetslivet med några års avbrott för studier.
För en tid sedan anlände den förtryckta deklarationsblanketten för godkännande. Det blev en synnerligen obehaglig överraskning när den rejäla straffskatt som beslutats av den borgerliga alliansen visade sig.
Pensionen, som är uppskjuten lön, beskattas väsentligt hårdare än inkomst av lön.
Begreppet utanförskap har av sittande regeringen tilldelats en helt annan betydelse än den ursprungliga. Från att ordet en gång syftat på kriminalitet och allvarligt drogmissbruk så har betydelsen förskjutits så att numera även jag lever i utanförskap.
Alla vi som valt att gå i pension efter många år i arbetslivet tillhör numera utanförskapets stora krets med det nya arbetarpartiets definition.
Jag delar utanförskapet med alla olycksbröder och olyckssystrar som haft den dåliga smaken att bli sjuka eller arbetslösa eller ägna sig åt studier.
Sedan 2006 har vi en regering som med jobbskatteavdrag köper sig rätten att angripa våra sociala skyddsnät.
Regeringen beklagar med ett Orwellskt nyspråk de som lever i utanförskap, påstår sig vilja inlemma dem, men utdelar samtidigt kännbar ekonomisk bestraffning på redan låga pensioner och ersättningar ur vårt socialförsäkringssystem.
Det här systemskiftet har nått vägs ände. En förändring är nödvändig.
Vad har ni politiker på lokal nivå för syn på frågan? Vilka glädjande besked finns inför framtiden?
Gösta Marklund, Skellefteå