Karta: hitta.se
Insändare. Efter ett olycksfall i juni 2015 upplevde jag en markant förändring av min hörsel till det sämre, med ”burkkänsla” och ett slags ekoeffekt när jag själv pratade. I november och efter flera påstötningar fick jag tid för undersökning, men då i Umeå, eftersom väntetiden i Skellefteå var ytterligare några månader eller mer.
I Umeå gjordes sedvanligt hörseltest som bekräftade en tydlig hörselnedsättning. Så fick jag träffa en öronspecialist. Hon kastade en blick på hörselkurvan, tittade snabbt i ytterörat, påstod att hörselförändringen är helt igenom åldersrelaterad och vidare utredning skulle inte ske. Häpen och nedstämd hade jag bara att återvända hem.
I Skellefteå finns än så länge audiologer som kan prova ut hörselhjälpmedel. Så har nu skett, utan att jag hittills märkt någon skillnad. Symtomen är precis desamma.
Diskussionen om den förebådade stängningen av öron-näsa-hals-mottagningen i Skellefteå har, som så ofta i sådana här lägen, blivit partipolitik – men vad gagnar det den som behöver hjälp här och nu? Läkarbristen i sig tycks heller inte gå att påverka annat än marginellt under överskådlig tid.
Men är det omöjligt att se över hur de befintliga resurserna används? I mitt fall hade hörseltestet och den snabba titten i örat uppenbarligen kunnat göras av audiologerna här i Skellefteå, troligen även tolkas av läkaren i Umeå via telemedicin. Bland annat har vår professor emeritus Kurt Boman förtjänstfullt pekat på den möjligheten.
Det hade förmodligen i sig inte lett till en utförligare undersökning och diagnos. Men jag hade åtminstone sluppit åka 26 mil för ett i grunden ganska förnedrande besök. Delar jag upplevelsen med fler kan man kanske fråga sig vart hörselvården i stort är på väg?
Stefan Holmberg, Skellefteå