Arkivbild: SCANPIX
Så här ett år före valet är valrörelsen redan igång 2014. Partierna vet vad som är viktigast och bäst. Men frågan är för vem? På vilket sätt? Och på vilka villkor?
Under en tv-debatt mellan Magdalena Andersson (S) och Göran Hägglund (KD) konstaterade jag att Hägglund inte var riktigt ärlig. Han ljög kanske inte, men undanhöll viktiga fakta.
Han påstod att regeringen avsatt ett antal miljarder till pensionärerna och 0 kronor till övriga, vilket skulle ge pensionärerna cirka 100 kronor extra i plånboken.
Men han glömde upplysa om att övriga får ett jobbskatteavdrag som är väsentligt högre. Detta är också utformat så att den som tjänar mer också får det största avdraget.
Detta menar Hägglund är att stödja de svaga i samhället. Men platsen i alliansen är nog mera värt än att kämpa för rättvisa och solidaritet.
Reinfeldts ”nya arbetarpartiet” blev ett verkligt lyft för de som redan hade lyckats skaffa sig en hög ekonomisk standard, med höga löner och bonusar, samt väl tilltagna pensioner.
Men för sjuka, gamla, arbetslösa blev det en hård kamp att få en dräglig tillvaro. Ingen har väl undgått att se hur äldrevården försämrats genom privatiseringen som gett miljoner av våra skattepengar till ägarnas egen ficka.
Och nu vill man låna miljarder till ett femte skatteavdrag som till största delen går till de bäst avlönade. Man tror sig veta att detta skulle ge 13 000 nya jobb.
Nej, satsa pengarna på utbildning så vi får kompetents till våra bristyrken. Satsa på vård och omsorg. Det ger jobb och samtidigt en friskare befolkning.
För oss väljare är det viktigare att se vad som åstadkommits än vad som sagts från talarstolarna.
Vad är viktigare, att göra de redan rika rikare och öka klyftorna, eller satsa på vård, omsorg, skola och på de svagaste i samhället?
Bekymrad samhällsmedborgare