Nej till bron, vad händer nu? Ingenting är jag rädd. Besvikelsen är stor hos mig och många andra.
Framtidstro, 80 000 invånare, stora byggprojekt i startgroparna och nu avstannar det mesta. Bilproblemen består, ny planering för centrum måste göras, kulturhus och resecentrum skjuts på framtiden, pessimismen breder ut sig igen.
Socialdemokraterna underskattade nej-opinionen. Nej-sidan hade redan en organisation och ett folkligt engagemang aktiverat i och med kampanjen med namnunderskrifter.
Var fanns ja-sidans kampanj? Inga aktiviteter på torget, ingen mobilisering av väljarna, svag argumentation om brons betydelse för miljön och stadens och kommunens utveckling.
Hur kan det komma sig att tillväxtpartier som Moderaterna och Folkpartiet ställer sig på nej-sidan? Hur kan de, som annars alltid pratar om att utveckla kommunen, ta ställning för icke-förändring och stagnation.
Det handlar om partitaktik. Det var en chans att slå mot Socialdemokraterna.
Mellan Umeås två centrala bilbroar finns det sex centrumkvarter. En ny centrumbro i Skellefteå skulle ha inneburit att city rymts inom sju kvarter (E 4 till Södra Lasarettsvägen).
Umeå stad är ungefär dubbelt så stort som Skellefteå. Varför fungerar det i Umeå men inte här?
Någon påpekade att folkomröstningar alltid slutar med att en majoritet är emot förändring. Förändring väcker oro då man inte riktigt vet vad det kommer att innebära.
Men det är våra valda politiker (med hjälp av utredande tjänstemän) som ska överblicka komplexa ärenden och ta svåra och ansvarsfulla beslut. Brofrågan borde aldrig ha gått till folkomröstning.
Min gissning är att opinionen svängt till brons fördel inom två till fyra år. Frågan är om Moderaterna och Folkpartiet då kan släppa prestigen och tillsammans med Socialdemokraterna väcka frågan igen.
Hursomhelst så förlorar vi ett antal år. Något som sannolikt blir kostsamt.
Besviken Skelleftebo