Arkivbild: Pär Lindström
Precis som mängder av andra barn och ungdomar i Skellefteå har jag skilda föräldrar och jag bor växelvis hos dem båda.
Mamma bor på Morö Backe. Från hennes dörr till min gymnasieskola är det inte tillräckligt långt för att berättiga mig ett skolbusskort.
Pappa bor utanför stan. Där jag bor varannan månad, och därifrån skulle jag definitivt vara berättigad till busskort.
Problemet är att jag är folkbokförd på mammas adress. En lösning är så klart att flytta min folkbokföring till pappas adress, men om jag gör det förlorar min mamma sitt bostadsbidrag, vilket i sin tur gör att vi måste flytta eftersom hon då inte skulle kunna betala hyran.
”Skaffa ett vanligt busskort då”, kanske någon tycker. Det är en bra lösning – för dem som har råd.
Jag lever i en, på riktigt, fattig familj där det inte är ovanligt att vi knappt har en tusenlapp kvar att leva på sedan alla räkningar är betalda.
Jag får in 1 050 kronor per månad, som går till räkningar och hygienartiklar.
Det är självklart att mina föräldrar inte kan köpa ett busskort till mig varje månad. Det är ohållbart. Det är inte heller ekonomiskt möjligt för pappa att skjutsa och hämta mig varje dag jag är hos honom.
Det lustiga är att barn i grundskolan som bor växelvis hos föräldrarna får busskort.
Genom skolans regler blir vi gymnasieungdomar i praktiken nekade rätten att bo hos den ena av våra föräldrar.
Kanske tycker någon att jag tar i, men för den som inte har pengar är det faktiskt sant.
Jag vet att jag inte är ensam i min situation. Allra minst är jag ensam om att tycka att det här är helt fel.
Jag skulle vilja höra vilka argument det finns för att Skellefteå kommun gör så här.
Om det är att spara pengar så se då till att det inte drabbar enskilda familjer.
Som det nu är slår det hårt.
Student
SVAR DIREKT:
Den fråga signaturen Student tar upp är inte obekant, utan vi har ett antal elever varje år som är i samma situation.
Regelverket mellan grundskolan och gymnasiet skiljer sig åt. Domar i bland annat förvaltningsrätten och utredningar kring växelvis boende har gjort att riksdagen kommit fram till det regelverk som grundskolan har, men valt att inte göra förändringar för gymnasiet.
Ett skäl till beslutet är hänsyn till barnen och att grundskolan är obligatorisk medan gymnasiet är frivilligt.
Precis som jag svarade i en tidigare insändare finns inte privatekonomi som något skäl för gymnasiet att ändra de regler vi har, och vi tar inte heller hänsyn till vilka andra bidrag som familjen kan ha.
För gymnasienämnden är det viktiga att vi har en likvärdig skola och likvärdig bedömning för till exempel beviljande av busskort.
Ett undantag finns och det gäller inackorderingstillägget. Här har gymnasienämnden valt att beroende på avstånd mellan folkbokföringsadress och skola dela in tillägget i olika nivåer, trots att vi kan ha ett lägre enhetligt tillägg för alla.
Skälet till det är att gymnasienämnden anser att de som bor långt hemifrån ska ges en möjlighet att åtminstone någon gång under terminen kunna åka hem, medan de som har upp till sex km till skolan får ordna transporten själv genom promenad, cykel eller på annat sätt.
Familjernas privatekonomi hanteras av andra instanser i kommunen. Att familjer har olika ekonomi och därigenom förutsättningar att exempelvis köpa busskort är en sak, och i grunden beklagligt, men det är att gå för långt att argumentera som Student gör, då ansvaret och skulden på var eleverna ska bo läggs på gymnasienämnden.
Det regelverk gymnasienämnden har för busskort och inackorderingstillägg är i grunden ingen fråga som handlar om besparing, utan ett medvetet val att följa det nationella regelverk som finns.
Bertil Almgren
Ordförande i gymnasienämnden