Arkivbild: Roine Sandlén
Den som en gång besökt nybygget Rismyrliden kommer tillbaka. Man talar om en oas för trötta själar, återseendets glädje för gamla bönder, barnens paradis bland blommor och husdjur. En biskop sa ”änglamark”.
Vilket annat utflyktsmål kan uppvisa en sådan natur? Mytomspunnen storskog, kallkällor, spår av tjärdalar och kolmilor. Stenrösena vittnar om stor odlarmöda.
Gårdstunet, med brunnet i dess mitt, omges av tiotalet gedigna timmerbyggnader från 1800-talet och många av dessa används i sommarverksamheten.
”Sanna ska hä vara,” sa han som nöjd satt på brunnskanten
Kanske hade han klappat suggan eller ätit filbryta med syltefläsk eller kornmjölsgröt och hembakt
ljusugnsbröd.
Ett gäng idealister, Rismyrlidens vänner, har i 25 års tid hållit stället levande, brukat det på 1950-talsvis. En del av gårdsfolket har i decennier lagt all sin lediga tid på nybygget, delat med sig av sitt kunnande, gillat att samarbeta och att träffa människor. Berättat.
Nu behöver en del lämna över till andra. Vem tar över det viktiga arbetet?
Rismyrliden måste räddas åt eftervärlden. Annars blir våra barnbarn både historielösa och ointresserade av mänsklig gemenskap.
Vi ser hur antalet barnbesökare faktiskt ökar. De uppskattar att pröva på gammaldags barnarbete och lekar, att umgås med husdjuren, att upptäcka.
Nu måste föräldrarna rycka in, bli det nya gårdsfolket, läras upp av det gamla.
Jag ser framför mig familjegrupper med barn i skolåldern som avlöser varandra sommartid. Alla deltar i arbetet efter förmåga, även barnen. Turas om. Vem vill inte vara i bagarstugan? Odla lite, sköta om gård och djur, ta emot besökare. ”Veteraner” hälsar på och berättar..
Skulle en kort semesterresa i ett oroligt Europa smälla högre än en veckas ”familjekollo” i Rismyrliden? Jämför kostnaden!
Jag efterlyser en grundlig diskussion snarast med unga och äldre, som har idéer och konkreta förslag. Föräldrar, kontakta vår förening.
Edit GustafssonSkellefteå