I väntan på att bankernas betalkort med datachips ska få fullt genomslag i våra betalsystem, har Riksbanken gett ut en ny myntserie med en-, två- och femkronor. Serien är tillverkad i något slags kopparhaltigt material.
Det som tidigare var präglat av tydlighet, pregnans och den bästa tekniken i mynttillverkning, ger nu ett tråkigt och håglöst intryck. Skälet är förmodligen att mängden mynt och sedlar minskar i omlopp, och ersätts av bankkort.
Men ingenting skulle hindra staten från att ägna den mindre mängden ett större intresse, och utforma den på ett sätt som skapar kvalitetskänsla i hanteringen, innan den slutliga bortforslingen av mynt och sedlar sker i samhället. Sedlarna är heller inte särskilt mycket bättre i sitt billigare offsettryck.
Få idag känner till Carl XII:s nödmynt, som kungen gav ut för att finansiera sina många fälttåg. 42 miljoner mynt präglades, och jämfört med dagens var de ett underverk av prägling och tydlighet.
Alla svenska mynt har haft denna kvalitetsstämpel. Men något har hänt. Att vårt samhälle präglas av slit och släng, går inte att göra så mycket åt när nytillverkning skapar så många arbetstillfällen.
Att våra mynt och sedlar skulle hamna i samma situation, hade ingen kunnat förutse. Att betala en skräpprodukt med skräppengar, hörde tidigare till en bananrepublik.
Det fordras heller inte att en amerikansk president står och hojtar ”Sweden, Sweden” för att förstå att något händer som inte är bra för vårt väl utvecklade samhälle.
Mynt är talande, och nu ska vi hantera något som påminner om spelpolletter på kasinon i Las Vegas. Tillverkare av parkeringsautomater torde jubla, när alla myntautomater ska bytas ut.
Och det skulle inte förvåna om ansvariga i Riksbanken rest till någon republik i Västindien för att diskutera och fatta beslut om sin myntreform.
Yngve Nilsson, Norsjövallen