Arkivbild: Ragnhild Haarstad/SvD/TT Foto: Ragnhild Haarstad / TT.
Att vänta på det fruktade brevet från Försäkringskassan ger mig samma känsla som en dömd brottsling som väntar på beskedet att inställa sig för att avtjäna sitt straff bakom lås och bom, glömd och gömd.
Liknelsen kan kännas främmande för dig, men för familjer med behov av assistans är upplevelsen verklig.
Personlig assistans är den mest effektiva och kvalitativa insatsen för samhället och individen, men ändå får de som är berättigade till hjälp enligt Lagen som särskild stöd och service (LSS) löpa gatlopp då våra politiker vill urholka rättighetslagen.
Skadan av smutskastningen har redan skett och funktionsnedsatta är nu dömda att leva sina liv i ojämlikhet, att bli glömda och gömda och gå en allt mer rättsosäker framtid till mötes
I en rättsstat döms inte personer kollektivt med bristfälliga bevis, men det är just vad som sker. Jag kan inte se detta känslokalla agerande från makten med annat än avsky med vetskap om konsekvenserna för de drabbade.
Hur politiken blivit så känslokall att medmänniskor plötsligt utmålas som samhällsproblem för att staten ska spara och minska valfriheten för individer genom att drastiskt minska beviljade timmar - och sedan skjuta över alltihop på kommunerna?
Det skrämmer mig att assistentberättigade snabbt går från att vara delaktiga, med rätt att forma sina liv, till vårdobjekt som ska omhändertas.
Nu när ekonomin är på topp vill samhället spara på LSS. Infördes lagen för att skapa arbetstillfällen under finanskrisens 90-tal eller var det för att ge personer en möjlighet till egna liv och deltagande i samhället?
Jag vill tro på intentionerna till LSS och att den är något som gemene man fortfarande stödjer.
Tanken som gnager är att vi och samhället i den ökande självupptagenheten inte längre mäktar med att se helheten och känna sympati för andra människor.
Låt oss inte bli glömda och gömda igen, för imorgon kan det vara du som stå på tur.
Funkisförälder