Bild: Pär Lindström
I en avlägsen forntid höll sig tidningsredaktioner med korrekturläsare.
Språkligt erfarna människor med bred allmänbildning och integritet som både kunde rätta stavfel och styra upp språket i de journalistiska alstren.
I dag har man ordbehandlingsprogrammens automatiska stavningskontroll att förlita sig på. Men nu finns det stavfel och stavfel; sådana som uppstår av slarv eller när man slinter på en tangent, men också sådana som beror på att författaren helt enkelt inte vet bättre.
Då hjälper tyvärr ofta inte ens det bästa rättstavningshjälpmedel. häromdagen skrevs till exempel om ”fönsterbläck” på ett hus.
När man i Norran under det senaste året kunnat läsa, säkert i ett tiotal texter, att olika kärl, idrottshallar och allsköns annat varit fyllda ”till bredden” orsakar inte bara skavsår i ögonen på en språkmedveten läsare. Än värre är nästan att det bygger upp tvivel på kunskap och kompetens hos de som ska förmedla en ”sann” bild av omvärlden till oss och långsamt tär på trovärdigheten hos liv- och husorganet.
I sådana mörka stunder undrar man som läsare om det överhuvudtaget finns något forum inom tidningen där språk och texter granskas och diskuteras och/eller någon instans där osäkra journalister kan få råd.
Kanske hade i så fall finnkampskrönikan i måndags kunnat få en aningen mer träffsäker metafor av det chosefria sättet hos en av Europas snabbaste sprinters än att hennes spikskor fortfarande står kvar på löparbanan ...
Anders
Svar direkt:
Hej, Anders!
Vi tar till oss av din kritik. Vi diskuterar texter internt dagligen och vi har former för intern korrekturläsning, men ibland slinker språkmissar och språkfel igenom, speciellt om texten produceras nära den tidpunkt sidorna ska gå till tryckeriet.
Tack för de påpekanden du gör de bidrar till att vi kan göra tidningen bättre.
Lars Andersson
chefredaktör och ansvarig utgivare