Svenska folkets rädsla, som jag menar bottnar i okunskap, för kärnkraft och för grundämnet uran är djupt rotad och detta utnyttjas nu i valrörelsen.
Centern, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänstern lovar att förbjuda utvinning av uran, även som biprodukt.
Detta går stick i stäv med partiernas och regeringens klimatambitioner samt arbeten med utvecklingen av grön teknik, omställningen till hållbara, förnybara energisystem, miljövänliga fordon med mera, då den svenska berggrunden är rik på uranhaltig mineral.
Den polymetalliskt rika svenska alunskiffern är av mycket stor betydelse för utvecklingen av den gröna tekniken och som bland annat används för tillverkning av batterier, magneter och komponenter.
Den går inte att utvinna utan att också bryta uranhaltigt mineral. Förbjuds även utvinning av uran som biprodukt i Sverige tar vi inte själva ansvar för utvinning och produktion av de energi- och batterimineraler som krävs för den gröna tekniken.
Vi överlåter hela miljöansvaret på exempelvis Demokratiska Republiken Kongo och deras barnarbetare.
Då stora resurser lagts ner på att processa det gruvmaterial som deponerats i äldre avfallsdeponier, med i nutid höga mineralhalter, är det hög tid att prioritera mineralutvinning genom omprocessing för att minska framtida miljöbelastning.
Miljö- och hälsoproblematiken är i de flesta avseenden de samma för rena urangruvor som för järnmalmgruvor.
Brytning och deponering av uranhaltig mineral och anrikningsrester medför mindre farliga miljö- och hälsorisker än till exempel brytning, utvinning och lagring av bland annat arsenikrik sulfidmalm, som framförallt bryts och utvinns i Västerbotten. Är det dags, att även förbjuda dessa gruvverksamheter?
För att kunna förverkliga våra svenska miljöambitioner kan vi inte parasitera på andra länders malm- och mineralresurser, utan använda de vi har i vår egen svenska berggrund.
C-E Simonsbacka, Bureå