Foto: JONAS EKSTR÷MER.
Svar till Jan Lundbergs insändare ” Det straffar sig att tävla med Gud”, den 26 oktober.
Jag vet inte var Jan Lundberg inhämtat belägg för sina slutsatser. Jag är en övertygad kristen och aktiv inom pingströrelsen. Det finns inget stöd i Bibeln som styrker ditt påstående om att den som är tatuerad inför alla andarna får skämmas mellan ett till fem år – för att ha tävlat med Gud. Det finns heller inget i Bibeln som säger att vi redan varit i himlen. Så jag förstår därför inte vad det är du menar med att ”Du får ett straff när du kommer tillbaka till himlen”.
Men jag delar din utgångspunkt om att alla är skapade till Guds avbild och att våra kroppar därför är ett tempel som vi ska vårda. Jag delar din övertygelse om att Gud vill att vi ska älska oss själva för den vi är, att vi inte ska behöva göra en extrem make-over för att skaffa oss en bättre självbild.
Samhällets krav på yta framför innehåll gör det dock svårt för många att acceptera sig själva. Därför är det också logiskt att människor skaffar sig tatueringar och piercingar, bröstimplantat eller vad det än må vara, för att hotta upp sig själv för att räcka till eller sticka ut. En helt annan orsak är givetvis att man bara tycker att det är snyggt med till exempel tatueringar.
I min bok Trekampen tog upp min tunga resa som cancerpatient. Med boken ville jag också förmedla att Gud verkligen kan vara med i alla situationer, de man styr över själv och situationer som man inte kan styra alls.
Jag tror på en tolerant Gud. Men jag tror också att den Gud jag tror på, inte tycker om att vi för andra människors skull gör om oss själva. Men det är nåden, förlåtelsen och kärleken till Gud som räddar oss, inte hur det är vi ser ut när vi trillar av pinn.
Adam SalomonssonSkellefteå