Sverigedemokraternas tidigare ledare Mikael Jansson lämnade partiet för en tid sedan. Han ansåg att partiledningen hade börjat glida mot en mera Natovänlig hållning.
En annan riksdagsledamot, Jeff Ahl, begärde också utträde. Hans främsta profilfråga var kritiken mot vinsterna i välfärden.
I Janssons fall var det väl också en slags hämnd. Jimmie Åkesson tog makten i partiet 2005 under närmast kuppartade former.
Mycket av Åkessons upphöjning till partiledare menar jag ligger höljt i dunkel. Men ryktet säger att Ian Wachtmeister hade ett finger med i spelet som mentor för Åkesson.
Min teori är att betydligt mäktigare krafter låg bakom omdaningen av partiet.
När Ian Wachtmeister drog i gång Ny Demokrati så kopierade han i stort sett stiftelsen Den Nya Välfärdens program, som var ett verk av Svenska Arbetgivarföreningens propagandaavdelning.
Då som nu så är tanken att dupera missnöjda arbetarväljare och dra till sig dessa från Socialdemokraterna. Risken är nog stor att dessa kommer att bli ganska besvikna.
När man studerar Sverigedemokraternas formuleringar kring till exempel skattepolitiken så kunde det lika gärna ha varit hämtat från de borgerliga eller arbetsgivarorganisationerna, det vill säga ren marknadsliberalism.
Men det finns motsägelser i SD:s program. Man skriver ”Skatteuttaget får inte vara så lågt att det äventyrar statens möjlighet att värna utsatta grupper”.
Men man skriver också: ”Vi anser att nuvarande höga skatter verkar menligt för den ekonomiska tillväxten,och hämmar företagande och entreprenörskap”.
Jag konstaterar att SD främst är ett parti som värnar industri - och företagarintressen.
Det syns också när det gäller ekobrotten och jag kan inte påminna mig om att Jimmie Åkesson någonsin har berört denna form av kriminalitet.
För att använda en liknelse så föredrar Jimmie Åkesson att spela den korrumperade sheriffens roll i synen på ekobrotten.
Men allting hör ihop. Jag menar att alla former av kriminalitet bör bekämpas.
Jörgen Brännström, Västra Vallen