Politikens två viktigaste demokratiska funktioner är att dels leda verksamheter, i samhället i stort eller dess delar som stat, kommun etcetera, och dels att representera sina väljare.
Vi ser idag hur dessa två funktioner sviktar och ifrågasätts. Förmågan att leda begränsas främst av stor väljarsplittring och därmed svaga majoriteter.
Representativiteten ifrågasätts genom politikens begränsade förmåga att utföra vad man lovat, men än värre genom att inslagen av feodal demokrati ökar. Med det menar jag att den demokratiska beslutsprocessen begränsas av att det finns särintressen, oftast med goda ekonomiska resurser, som förmår att hindra politiska beslut även när dessa har ett stöd hos folkmajoriteten.
Vi ser exempelvis att det finns en mycket stor del av väljarna i Sveriges alla partier som tydligt tar avstånd från välfärdsföretagens obegränsade vinstuttag av skattepengar.
Man kan fråga sig varför det verkar vara mera politiskt korrekt att låta så ske än att fatta beslut som sätter stopp för dessa vinstuttag då det finns ett stort väljarstöd? Vi ser fler exempel på hur starka ekonomiska särintressen verkar kunna utöva större inflytande på politiska beslut än väljarna. Gäller i än högre grad i fråga om EU. Starka lobbyintressen med närmast obegränsade ekonomiska resurser kan påverka politiken direkt men även manipulera opinioner via olika medier.
Vår etablerade form av representativ demokrati, med dess oundgängliga fri- och rättigheter, kläms mellan dels en global trumpifiering och dels en feodal maktutövning. Vilket ansvar tar medierna för att blottlägga dessa demokratiska risker?
Hans-Erik PerssonBurträsk