Arkivbild: TT
Reinfeldt och Borg har drivit Sverige AB på ett lysande sätt. Vi medelålders stadsmänniskor i medelklassen med trygga jobb och stabila sociala nätverk har fått mer i plånboken. Och vi är många.
Vi reser till Thailand och Barcelona, köper nya telefoner och stora TV-apparater, tränar på hippa gym, dricker caffe latte med likasinnade och skryter om våra perfekta liv på sociala medier.
Vi har råd att tycka att vi är lite bättre än andra. Priset för vår lycka är att vi skapar utanförskap i samhället, både ekonomiska, sociala, regionala och digitala.
Osäkra ungdomar som inte klarar steget in i vuxenvärlden. Pensionärer som inte känner orättvisa och bristande uppskattning för sitt slit i livet.
Glesbygds- landsbygds- och förortsbor som upplever att alla resurser satsas i centralorterna och stadskärnorna. De som inte lever i e-samhället. Människor utanför majoritetens perfekta ideal.
Vi 87 procent kan komma med hur många SD-skandaler som helst, eller starta tio nya antirasistiska partier, men det kommer inte att hjälpa så länge vår dörr är stängd.
De som röstar på SD har kanske inte så mycket gemensamt med varandra, men de har en gemenskap i sin röst mot oss präktiga översittare.
Vi måste stoppa det som göder SD. Vi måste öppna dörren, lyssna på SD:s väljare, få dem att vända partiet ryggen och känna sig som en del av samhället igen.
Då skulle SD åter marginaliseras. Just nu ser vi en farlig utveckling där vi goda 87 procent dumförklarar SD:s väljare och därmed bidrar till att skapa det "vi och dom"-samhälle vi säger oss motarbeta.
Jag hoppas på en stark mittenregering med S, MP, C och FP som kan samla landet, så att alla kan känna sin plats i samhället. Vi kanske måste offra några hundralappar i plånboken varje månad, men det tror jag de flesta tycker att det är väl värt.
Freke