Statsministern. Stefan Löfven (S) hälsar på poliser vid en ceremoni den 10 april. Arkivbild: Anders Wiklund/TT Foto: Anders Wiklund/TT.
”I en orolig värld känns det bra att ha Stefan Löfven som trygg statsminister” stod det på insändarsidan den 10 maj.
Det finns en speciell socialdemokratisk logik, oförståelig för oss andra. Efter terrorangreppet i Stockholm blev plötsligt Löfven en symbol för svensk trygghet.
Nej, inte före. Men efteråt, när det redan skett och alltså inte just det kunde ske igen.
Kärnkraftsolyckan i Harrisburg var också så otänkbar att den egentligen inte ens hade skett när den skett, tyckte Tage Danielsson.
Och Akilov var gripen. Efteråt. Den svenska polisen och Säpo är alltså en garanti för något betryggande. Men de hade känt till Akilov sedan lång tid tillbaka utan att gripa honom. De väntade.
Enligt uppgift på tv häromdagen finns det ungefär tusen Akilov till i Sverige. Säpo känner till dem också. Så det finns alltså många att vänta på.
Löfven nämnde dem aldrig. Då skulle han knappast blivit en trovärdig symbol för svensk trygghet.
Och det skulle inte känts lika självklart med drivor av blommor på polisbilarna.
Cogito ergo sum