Insändare. Jag köper solrosfrön och talgbollar för mer än 600 kronor och hänger ut i fågelträdet, som egentligen är en syrenbuske. Detta har skett i många år nu, och glädjen att se hur mesar och sparvar söker sig dit är stor. I vintras fick vi även en koltrast som gäst, liksom några rådjur som försiktigt sökte sig fram från skogen om kvällarna.
Men fiender finns, och konkurrenter. Skrattande och kraxande i konvojer om fyra eller fem, och hittar de inte någon kvarglömd soppåse så försöker de slita bort vad som går att ta med våld. Och så detta med husdjuret som grannen skaffade för att glädja barnen.
Med hundens hjälp försöker jag skrämma både skator och katt, en åtgärd med högst tillfällig verkan. Katten är dessutom ett känsligt kapitel, vill inte göra mig ovän med dess ägare, då kunde de kontra med varför vår hund skäller som den gör när den blir upphetsad över något.
Ja, sådant är livet runt ett fågelträd. Koltrasten, som småningom faktiskt visade sig vara ett par, gjorde nog bara en säsong här i norr. Hur rådjuren gör i år är svårt att veta.
Småfåglarna hänger dessbättre alltid med. Gäller bara att bjuda dem tidigt om vintern. Men domherren är numera nästan lika sporadisk som koltrastarna var. Katter och skator lär alltid finnas i överflöd.
Och ibland grunnar jag på om allt detta i någon mening påminner om livet och världsläget i stort. Tror att det kan göra det, frågan är bara hur.
Stefan Holmberg, Skellefteå