Arkivbild: TT
Jag är bara en, en av många med olika sjukdomstillstånd som ger svår smärta.
Jag är bara en, en av de många som inte kan få en god smärtlindring.
Jag är bara en, en av de många som ger hälsocentralen problem för de kan inte hjälpa.
Jag är bara en, en av de som inte får remiss till smärtklinik, för det finns ingen i Skellefteå, och Umeå upplevs för långt bort med långa köer.
Jag är bara en, en i en stor skara som kostar samhället pengar, och får ofta höra det.
Jag är bara en, en i det så kallade utanförskapet som själv tycker att jag visst bidrar på mitt sätt, och betalar min skatt.
Jag är bara en, en som ropar, men inte tycks höras.
Jag är bara en, en av alla i Fibromyalgiföreningen, som vill ha svar men inget får.
Jag är bara en, en av tio är män med Fibromyalgi. Men alla är måna om varandra och jag har de som förstår mig, ibland bara med en blick.
Jag är bara en, fast tillsammans blir vi starkare och måste se till att våra röster blir hörda.
Jag är bara en, fast tillsammans med alla andra med smärtrelaterade sjukdomar/syndrom ska vi kräva en smärtklinik till Skellefteå som möter våra behov. De smärtläkare vi har är duktiga men räcker inte till för våra behov.
Jag är bara en, men tänker inte ge upp! Gör du? Man orkar inte alltid kämpa ensam, men med varandra och för andra som kommer efter oss har vi ett ansvar att inte tystna, och att fortsätta stödja de som behöver stöd.
Det finns de som är ansvariga att fördela pengar till vården, säg inte att behovet inte finns. Ser man inte behovet så har man tittat bort, tittar man bort tar man inte sitt ansvar.
Nej, svaren är inte alltid enkla, men börja med att lägga sakfrågan på bordet. Att inte ens försöka ta hand om alla i samhället är en skam, vi finns och vi försvinner inte, även om vi ständigt ställs i skuggan.
Förgätmigej