Lejonströmsbron. Under kötiden på 2-6 minuter vräker bilarna ur sig avgaser på tomgångskörning. Foto: Jonas Westling.
Ja det gör den! En träbro som Länsstyrelsen 1994 förklarade som byggnadsminne av riksintresse. Brons centrala plats i den kulturhistoriskt värdefulla miljön kring Skellefteå landsförsamlings kyrka motiverar att bron uppfyller kravet om att vara synnerligen märklig. Trafik får inte ledas över bron i sådan utsträckning att konstruktion, utöver slitskikt, tar skada. Trafiken bör på sikt begränsas till gång- och cykeltrafik.
Hur ser då verkligheten ut? Varje vardagsdygn passerar drygt 4 000 bilar över bron, i dag liksom för 20 år sedan. Det är framför allt den dagliga pendeltrafiken från de sydvästra stadsdelarna till arbetsplatser i centrum som måste passera över älven. Bron är enkelriktad. Köer uppstår i väntan på grönt ljus, tidvis ända upp till Brännavägen. Under kötiden på 2-6 minuter går bilarna på tomgångskörning. Gällande trafikregler tillåter en minut på tomgång! Varje år – nu och för 20 år sedan, passerar över en miljon (1 000 000) bilar över bron och spyr ut miljöförstörande avgaser i ett kulturområde som är klassat som synnerligen värdefullt och av riksintresse! Detta är en verklighet de flesta känner till, men som ingen vill eller vågar tala om.
För tre år sedan målade den politiska oppositionen upp en skräckbild på vad som händer när ”bron” byggs. Miljön i Nordanå kulturområde skulle lida stor skada – en bild som fortfarande har dominerat debatter. Samtidigt är det knäpptyst om vad som hela tiden pågår i hjärtat av kulturområdet vid Landskyrkan och stiftsgården. Sanningen är just den att när ”bron” byggs befrias kulturområdet från den miljöförstöring som nu pågår.
Till sist ett tips – ta en promenad från Landskyrkan ner över den slitna bron och stanna i kröken cirka tio meter från södra broänden och lyssna – lyssna på hur bron kvider varje gång en bil passerar.
Bo Tjernström, numera skelleftebo under sommaren