Arkivbild: TT
Norrans ledare 28 februarikännetecknas av en rad logiska men välformulerade kullerbyttor.
1) Den svenska skolan låg i topp före dataspelens tid, inte nu. Jag bara konstaterar att om spelen vore en kunskapsfaktor att räkna med, skulle elevresultaten nu rent logiskt vara bättre än förut – men det är de inte.
2) Eftersom dataspelen är så ”omåttligt populära”, borde politikerna inse hur viktiga de är för de svenska elevernas kunskaper. Som exempel anförs ”komma med förslag på hur man kan rusta upp olika offentliga platser i utvecklingsländer”. Inte underligt att dataspel är sp populära … Kanske något att hoppas på inför kommande Pisaundersökningar?
3) Skribenten sätter likhetstecken mellan ”ordning och reda” och ”kadaverdisciplin”. Det är tydligen helt enkelt för mycket begärt av svenska elever – som ”har en inneboende nyfikenhet, leklusta och vilja att lära” – att de ska komma i tid, ha utrustning med sig (i utrustningen ingår inte mobiltelefon!), lyssna till allt som är värt att lyssna till och välkomna läxor, som tillfredsställer deras ”vilja att lära”. Även om det sistnämnda skulle inkräkta på kvällstiden vid dataspelen, som tillfredsställer deras ”nyfikenhet och leklusta” men inte lämnar några mätbara spår efter sig.
4) Skribenten tvekar om dataspel eller romaner är mer ”moraliskt förkastliga”. Den bristande läsförståelsen i den svenska skolan löser problemet: Kan man inte läsa med behållning läser man inte – varken romaner, tidningar eller ens läxor. Varför ska man göra det? När dataspel ”blivit så omåttligt populära”? Och man till och med lär sig på ett smått övernaturligt sätt utan att ens läsa?
5) Som den dataspelens förkämpe skribenten är, drar hon sig inte ens för att underkänna inte bara våra politiker utan en hel yrkeskår av pedagoger, som hon tar sig friheten att avfärda med ”bristande insikt i vad som kännetecknar god pedagogik”.
Den jättelika bilden på sidan två av tre elever med pekskärmar framför sig är hennes bild av pedagogik. Sveriges tiotusentals verkliga pedagoger har en annan bild: den består av långa rader av helt vanliga ungdomar, som verkligen har ”en inneboende nyfikenhet, leklusta och nyfikenhet att lära”. Men leklustan får de utlopp för hemma, framför pekskärmar och datorer – sedan de läst eventuella läxor – medan de mätbara kunskaperna presenteras av pedagogerna i skolan, under dagtid, för elever som inte ”av nyfikenhet” är uttröttade av sena kvällar eller nattvak.
Spel ”lär dem tålamod … och förbättrar deras engelska … och ger dem vänner över hela världen”. Men tålamodet räcker inte till för skolan, lär dem möjligen bristfällig engelska, och de vänner de får ute i världen har troligen bättre kunskaper i allt som är mätbart.
Att självklart sätta likhetstecken mellan ”disciplin” och kadaverdisciplin” är en klar förolämpning mot alla de lärare – pedagoger! – som i kraft av sin människokunskap, utbildning och stora arbetsinsats dagligen kämpar för ett arbetsklimat i skolan, som är grundförutsättningen för en skola värd namnet.
Cogito ergo sum