Arkivbild: Pär Lindström
En majoritet av svenskarna tar hellre skattehöjningar än nedskärningar i sjukvården och äldreomsorgen om man kan vara säker på att pengarna kommer till rätt användning.
Sjukvården är alltså högt prioriterat bland folket. Varför syns det inte i politiken? Vad vill partierna och varför ser man så lite av det? Det är dags att berätta för väljarna. Det räcker inte att bara vara aktiva i augusti-september 2014.
Politikerna måste också minska sina förväntningar utifrån den underfinansierade budget som står till sjukvårdens förfogande.
Ta exemplet psykiatrin.
Mer än 50 procent av sjukvårdskostnaderna orsakas av psykisk ohälsa.
Psykisk sjukdom drabbar var fjärde medborgare.
2020 blir depressioner den mest kostsamma sjukdomen.
Tre gånger fler dör i självmord än i trafiken.
Psykisk ohälsa hos äldre är lika vanligt som förkylning, fast allvarligare.
Trots denna bild minskar politikerna psykiatri-budgeten.
Landstingens ansvar för sjukvården och den minskade uppräkningen av statsbidragen är de stora bovarna i det hela.
Landstingspolitikerna saknar i det stora hela sjukvårdskompetens. Många politiker kommer att hävda, att det är viktigt för demokratin att dessa politiker åker runt i Västerbotten och har närkontakt med verkligheten i sina valkretsar för att därefter kunna fatta rationella beslut.
Verkligheten känner vi. Kaos råder. Partipiskan viner. Klart bevisat är att gårdagens landstingspolitiker kört sjukvården i sank och att statsbidragen minskat drastiskt. Till det kommer ett skatteutjämningsförslag som minskar intäkterna med 360 miljoner kronor. Vem tror att morgondagens landstingspolitiker har lösningen?
Vår slutsats är att staten måste ta över ansvaret för sjukhusen och kommunerna ansvaret för primärvården. Vi efterlyser politiker med modet att föreslå lösningar och genomföra dessa för patienternas och sjukvårdspersonalens bästa.
Tage Ljungholm, Jan-Erik Ögren, Rolf Lindström, Skellefteå