Jag har just röjt cirka nio hektar skog ”oppi lia”, mitt i byn Svansele.
Under tiden som röjsågen gick för fullt vandrade tankarna tillbaka till en händelse för cirka 17 år sedan, då en tv-reporter från det som då hette Nordnytt besökte mig på vildmarkscampen.
Då rasade en debatt i hela Norrland, ja kanske i hela landet som handlade om de skador betande älgar gör på växande skog, älgantal, nytta med älg och så vidare – en debatt som även lever än idag.
Reportern ställde mig mot väggen och frågade hur jag såg på högre avskjutning kontra de ökande skogsskadorna nu när vi på vildmarkscampen erbjöd älggaranti, alltså att om besökarna inte får se älg får ni alla pengar tillbaka.
Jag svarade ungefär så här: älg måste finnas och även den måste få äta. Jag sa att jag tycker mig se att de röjer lagom mycket så det blir mindre arbete när jag själv ska röja.
Den utskällning och alla de telefonsamtal jag fick av skogsägare/bolagsfolk glömmer jag aldrig. Reaktionen var enorm, och det är med risk för att det blir samma reaktion nu också som fortsätter med mina tankar/reflektioner.
Visst fanns det tillfällen under min röjning då jag tittade upp längs stammen och önskade att få lämna den fina ungtallen (förutom angreppet av älgarna) men lät röjsågen göra sitt.
Över lag tycker jag att jag hade rätt redan för 17 år sedan. Ett fint ungskogsområde får nu ta fart och även älgen har fått sin beskärda del. Kom gärna på besök och se.
Jodå, jag har även ett litet trettio år gammalt hygge på cirka en hektar på en mycket mager sandbacke där det aldrig kommer att bli bra skog.
En önskan är att de som än idag framhåller den i mina ögon helt vansinniga älgavskjutningstakten, tar sitt förnuft till fånga och låter skogens konung få sin del av vår gröda och vi får goda middagar och inte minst de jaktupplevelser, naturupplevelser och arbetstillfällen som älgen skapar.
n´thorbjörn