Bäste socialminister!
Så här ska vi väl ändå inte ha det?
Larmrapporterna från hälso- och sjukvården duggar tätt. Och det spelar ingen roll vilken partipolitisk färg landstingsledningarna har. Det är lika illa över hela landet. De neddragningar som pågår är farliga för alla.
Utredningar visar att oavsett hur vi räknar står vi år 2020 inför ett stort kostnadsgap i svensk sjukvård. Till det kommer att Västerbottens läns landsting har en pensionsskuld på åtta miljarder och dessutom ska samma landsting under fem år betala tillbaka 340 miljoner kronor till de rika kommunerna i Stockholmsområdet.
Vi kan alltså inte fortsätta bedriva hälso- och sjukvård som i dag, utan nya lösningar måste till kanske genom ändrad ekonomisk politik och penningpolitik. Till detta kommer ett ständigt behov av att förbättra kvaliteten i hälso- och sjukvården för att möta morgondagens kravställare.
Hur detta framtida gap ska undvikas är en fråga som på allvar måste börja diskuteras. Om vi ska klara av att utveckla den offentligt finansierade vården måste morgondagens lösningar finnas på plats innan krisen är ett faktum.
Utgångspunkten är att det finns tre huvudsakliga sätt att balansera efterfrågad vård och tillgängliga resurser:
* Mer pengar till vården
* Styrning av efterfrågan
* Mer vård för pengarna
Med andra ord handlar det om hur man kan finansiera vården, hur man kan påverka vårdbehovet och hur man kan effektivisera vården. Dessa tre angreppssätt utesluter inte varandra. Sannolikt måste vi inom en snar framtid söka nya lösningar inom alla tre områden.
För övrigt delar vi i Skellefteåuppropet den uppfattning som Charlotta Hellström, Vårdförbundet, framför en debattartikel i Norran, 7 augusti.
Tage Ljungholm, Jan-Erik Ögren
Skellefteå