Mor är rar, far ror. Så lärde vi oss förr.
Så lärde vi oss normen, om mor och far, om vem som gör vad och hur det ska vara.
Denna sanning hamrades in medan vi löste läskoden, den magiska, som öppnade boken.
Att kunna läsa tidigt – det är bra! Att behöva springa, skutta och leka – det är inte alls lika bra.
Att få vara olika, att kunna olika saker, att lära sig i olika ordning – och hela tiden vara lika mycket värd, det har varit ledord för mig som varit lärare i 43 år.
Att möta föräldrar som på utvecklingssamtal varit oroliga för att Kalle inte kan läsa än i slutet av första klass.
Att möta oron med trygg erfarenhet och säga: Kalle är på väg, i sin egen takt. Han kommer att kunna läsa. Låt Kalle vara Kalle!
Jag lyssnar till Stefan Löfven i Almedalen.
”Alla barn ska kunna läsa efter första klass. In med fler specialpedagoger!”
Välmenande och aningslöst men ett stort svek mot Kalle.
Många psykologer och pedagoger skulle kunna förse Stefan Löfven med forskning om barns olika utvecklingsfaser och berätta om stora individuella skillnader i läsmognaden. 10 000-tals lärare skulle kunna dela med sig av erfarenheter som berättar om de magiska ögonblicken när Kalle löste koden, obegripliga krumelurer blev till ord och meningar! I Kalles egen takt, utan att bli stämplad som den som inte kunde läsa i första klass.
Gärna fler specialpedagoger i skolan, mindre klasser och fler vuxna med olika kompetens som kan se och möta varje barns behov och gåvor.
Men ingen nygammal stämpling av elever utifrån läsförmåga.
Ingen ny skamvrå för vare sig barn eller deras föräldrar.
Ingen ny klassklyfta i klassrummet, den klyftan finns ändå utifrån olika socioekonomiska utgångslägen.
Ta tillbaka det här påhittet och hitta igen en människosyn och ett barnperspektiv som vi behöver för att utvecklas till frimodiga skapande människor som vill och kan bidra i samhället.
Kristina Lundberg, Skellefteå