Arkivbild: SCANPIX
Hur kommer det sig, i ett land med sunda statsfinanser sedan lång tid, och en i huvudsak positiv bytesbalans, att arbetslösheten plötsligt stiger till cirka 500 000 personer?
Jag tror att jag inte är ensam om att ha ställt den frågan vid ett flertal tillfällen de senaste två decennierna. Några svar har jag inte kunnat få. Även den ekonomiska professionen har svävat på målet och lämnat lite olika svar.
Eftersom högra sidan i politiken hela tiden talar om att fler måste komma ut i arbete, via ett ökat utbud av arbetskraft, så kan man konstatera att metoderna som använts inte har fungerat. Jobbskatteavdraget, lägre ersättningar i A-kassan, hårdare krav på arbetslösa, ”stupstock” i sjukförsäkringen, och sänkt krogmoms har inte fungerat. Vänstern säger att de kommer öka den enskildes förutsättningar att ta jobben som finns om de får regera. Men kommer det att fungera?
I programmet Lönesänkarna kom sanningen fram. Det är den ekonomiska politiken som förhindrar att vi kommer att kunna nå en jämviktsarbetslöshet. I programmet visar forskare att vi har för hög andel vinst av BNP och för låg andel lön. Konsekvensen blir att en betydande del av vinsten ger mer avkastning och går till lån i stället för investeringar. Lån som delvis tas av stora löntagargrupper för att kompensera för den låga löneutveckling vi haft under de senaste 30 åren.
Det betyder i praktiken att de som är mest benägna att konsumera den sista kronan är de som inte fått den. De som lånar ut den sista kronan, har fått den att låna ut till den som har minst att konsumera för. Kort sagt måste den ekonomiska politiken läggas om så att det blir efterfrågan på arbetskraft innan det kan bli någon förbättring. Det är synd att vi inom arbetarrörelsen verkar sakna den analys som skulle ge oss verktyg för att vidta de åtgärder som krävs för att återupprätta ett rättvisare och bättre samhälle.
Hans-Erik Persson
Burträsk