Jag börjar tro att jag hade för höga förväntningar på Sveriges åtagande i FN:s säkerhetsråd när jag skev en insändare om saken i december 2016.
Vi är inne på 20:e århundradet tidsmässigt, men länderna handlar och agerar fortfarande som vore det medeltiden.
Det verkar som testosteronet, mammon och lögn är huvudingrediensen i relationerna länderna emellan.
De enda som tycks gå att genomföra i alla länder är höjda försvarskostnader och för Sveriges del är det Ryssland som är den lede ”fi”. Trots att våra hjältekungar i 400 år försökt ta landet är ryssarna fortfarande inte inom Sveriges gränser. Det finns vittnesmål om ryska härförare som grät när de insåg den svenska allmogens nöd och uppoffringar.
Det är fortfarande territoriella gränser som gäller i vår globala värld, och som vissa värnar om trots att gränsbefolkningen inte upplever det på det viset.
Donald Trump och även Stefan Löfven kan inte låta bli att fjäska för Saudiarabiens härskare för det svarta guldet och marknaden.
Sverige har en för sitt lands storlek alldeles för stor negativ industri, och behöver ställa om den till positiv industri.
Det finns utmaningar inte minst miljömässiga.
När Amazonas djungler inte längre orkar, för skövlingens skull, producera det syre vi behöver vore det en utmaning att göra jordens ökenområden till syreproducenter i stället. Arbeta istället mot drunkningsdöd på Medelhavet.
Det vore något att lägga medel och energi på. Inte försvarskostnader.
Kjell J, Skellefteå