Bildmontage. Arkivbild: TT
Jag håller till 100 procent med insändaren publicerad 14 marsom hur socialtjänsten i behandlar barn i utsatta miljöer.
Jag har på nära håll följt ett ärende min egen kommun som fått mig att tappa det mesta av tron på barnperspektivet inom socialtjänsten.
Orosanmälningar kan i vissa fall förvärra och försvåra barnets situation. Tystnadsplikten är nämligen ensidig. Om man inte gör anonyma anmälningar får vårdnadshavaren veta vem som gjort en anmälan, och varför, vilket kan leda till att vårdnadshavaren stänger allt fler dörrar om barnet, och insynen blir än mindre. Barnet tystas!
Jag har varit i kontakt med andra kommuner och organisationer och fått bekräftat att min kommun verkar ha en underlig syn på barns trygghet. I det fall jag syftar på har det gått ett helt år. Och trots att barnet mår allt sämre ifrågasätts inte vårdnadshavaren.
Orsak? Föräldrabalken är väldigt stark och skyddar föräldern/föräldrarna. Myndigheterna litar blint på föräldrars ord om att allt är under kontroll. Vill inte vårdnadshavare ta emot hjälp så backar socialtjänsten.
Barnperspektiv är numera ett ord som gör att det vänder sig i magen. Inte underligt att vi har allt fler barn och unga som behöver psykiatrisk hjälp och även medicineras för att orka med sin vardag.
Vi får allt fler tysta barn som helt tappat tron på vuxenvärlden. Har samhället råd med detta i längden?
Vuxen på åskådarplats