Min mor, som i trettio år levt på en liten pension och hanterat sin privatekonomi genom ett sparkonto med noll procent i ränta, får nu frågor av sin bank.
Hon ska på heder och samvete intyga att hon inte är inblandad i brottslig verksamhet så som penningtvätt, terroristfinansiering och skattefusk.
Lagarna ställer krav på oss som privatpersoner och skulle min mor gått till banken för att växla in några gamla sedlar så hade banken nekat om inte korrekt redovisning uppvisats.
Det absurda i denna jakt på kriminalitet är att ingen ställer samma frågor till banken.
Avslöjande efter avslöjande visar att bankerna själva är dom stora skurkarna.
Där tvättas det pengar åt ryska maffian, där gömmer man beskattningsbara inkomster och lurar staten på mångmiljardbelopp. Där råder total ekonomisk ansvarsfrihet.
Bankerna själva ser inga problem i sitt eget agerande, när de blir avslöjade så står en pressansvarig i tv-rutan och beklagar att brottsligheten avslöjats.
Som jag ser det handlar de interna utredningar som genomförs mer om att leta reda på den person som tjallat än att ta ansvar för de begångna brotten. Externa utredningar verkar helt utebli eller så blir de snabbt hemligstämplade för att skydda de verkliga bovarna och ansvariga chefer. Varför blir ingen blir polisanmäld?
Jag förstår att bankerna har en särställnin - inget land har råd med en bankkris. Finansinspektionen och Skatteverket håller låg profil medan bankernas vinster skjuter i höjden och deras ledningsgrupper får extra miljonbonusar. Inte ens en rubrikhungrig journalistkår kan ändra på detta.
För i den moderna ekonomin är det bara gamla tanter som får frågor om sina kriminella intentioner.
Det är uppenbart att endast privatpersoner förväntas upprätthålla en hög ekonomisk moral.
Ska vi ha det så?
Ulf L.