Jag försökte i det längsta undvika att passera Stadsparken men till slut tvingade mig omständigheterna över Parkbron och då går det inte att blunda.
”Shock and awe” kallar en stormakt det när man inleder en krigsinsats. Den ska vara så kraftfull att allt motstånd upphör. Den här insändaren får väl vara ett försök att visa att man inte lyckats chocka alla till tystnad.
Och här är ingen främmande armé inblandad. Vi har själva gjort det genom våra valda ombud och anställda tjänstemän. Självskadebeteende kanske? Men varför vill vi skada oss själva?
Vi måste ha tålamod säger de ansvariga. Tyvärr så räcker inte det för min generation. Om trettio år när planerna börjar ha förverkligats något lite så är de flesta av oss, inklusive de direkt ansvariga, inte länge här. Om sextio år när parken börjar mogna är våra barnbarn i pensionsåldern och får väl försöka avgöra om det var ett framsteg när man ”byggde park” 2013.
Skellefteå stadspark har varit en av Sveriges finaste parker. Lite eftersatt senaste tio åren, men inget av det var något som inte lätt kunnat åtgärdas med en försiktig och långsiktigt genomtänkt upprustning. I grunden en oerhört fin park med sin tydliga rumsbildning, öppna mitt med planteringar. Stor variation på en liten yta. Nu är det borta.
Och ni centrumbromotståndare, här högg man ner en hel park framför ögonen på er medan ni samlade namn med motiveringen att en bro kunde börja påverka Nordanåparken. Rätt använd energi?
Men vi får väl försöka vara optimistiska. Det hade kunnat vara värre. Lite värre. Och eftersom idéerna skall ges plats i Skellefteå föreslår jag att man tänker igenom hur det gick till när det beslutades om ny park istället för upprustning. När och hur blev en idé ett skenande tåg?
Flanören