Foto: Jan-Eric Hägerroth.
All forskning visar att vi skulle behöva cirka 600 häckande kungsörnspar, för att arten ska kunna överleva trots det bortfall som sker varje år via misslyckade häckningar.
Havsörnspopulationen har däremot genom projekt Havsörns utfodringsprogram ökat till drygt 550 häckande par i hela landet och det antalet borde också kungsörnarna komma upp till. Men fortfarande är förföljelse ett hot mot kungsörnen.
Man ska ha i åtanke att en örn ska leva i fem, sex år innan den blir könsmogen och kan producera egna ungar, som oftast är en (1) till antalet per år trots att arten lägger två ägg.
I mitt ansvarsområde, främst Skellefteå och Norsjö kommuner fanns i år endast en dubbelkull (2 ungar), så av nu konstaterade tio häckande par, blev det elva ungar.
Att en kungsörn angriper en hund, är inte vanligt, men fullt möjligt ( Norran 10 oktober). Årets födda örnar är nu i rörelse på väg söderut, är ovana jägare och slår givetvis mot allt som kan tänkas stilla hungern. De jagar för sin överlevnad, till skillnad från hunden Molly som var ute på nöjesjakt med sin matte.
Att släppa hundar lösa i skogen, utan uppsikt, kan som synes innebära en fara. I skogen finns faror av olika slag liksom i stadsmiljö. Ingen skulle komma på tanken att släppa sin hund lös inne i Skellefteå där bilarna är ett betydligt större hot än farorna i skogen.
Många anser för att vi har för många rovdjur och så snart en incident inträffar, till exempel att en jakthund attackeras, ska genast antalet rovdjur decimeras till ett minimum, men ingen av dessa röster vill minska biltrafiken.
Det finns liksom inga proportioner. Det är alltid beklagligt när en hund dödas, det är en familjemedlem, och det oavsett om det sker i skogen eller i trafiken. Det har jag full förståelse för, men känsloyttringar kan tyvärr också leda till ett onödigt rovdjurshat.
Ulf Forsström
Ansvarig för Kungsörnsgruppen Skellefteå/Norsjö