Bildmontage. Arkivbild:Scanpix
I Norran den 20 juni läste jag en insändareskriven av signaturen Ledsen syster. Hennes bror är placerad på ett boende långt hemifrån.
Systern uttrycker sin sorg över att brodern inte känner någon där han nu bor, att han inte ser något bekant ansikte. I detta finns även en god man inblandad. Skellefteå kommun har under insändaren lämnat ett svar.
Att kommunen inte kan ordna boenden var som helst är helt förståeligt. Att kommunen inte heller kan ta ansvar för hur gode män kommunicerar med dem som de företräder, det är också klart.
Men, det är på det sätt och med den ton som kommunen förtydligar detta, som historien blir än sorgligare. För på ett utomordentligt kanslispråk och utan tillstymmelse till förståelse eller medmänsklighet får så den ledsna systern svar på sin insändare.
Inledningen är värst: ”Skellefteå har bättre tillgång till äldreboenden än andra kommuner”.
På vilket sätt tror ni kommunens svar hjälper detta syskonpar. Ska de tillsammans glädjas över att de inte bor i Täby, där det kan vara sämre!?
Skellefteå kommun satsar på att vi ska bli fler invånare men satsa också på att utveckla er kommunikation med oss invånare.
Fundera på vilka ord ni använder om och till oss, för alla är vi människor, hela vägen från BB tills den dag vi slutar att andas.
Historien som berättas i insändaren rör människor som är 80-90 år gamla, människor som har jobbat och dragit sitt strå till allas vår stack under sina liv.
Jag undrar, är detta kliniska avfärdande det enda sätt som finns i manualen för möten med människan?
Nu mera rädd att bli gammal