Samhället har alltid haft någon form av konflikt mellan landsbygd och stad.
Även om samhället strävar för bästa möjliga utveckling har hela världen utvecklats genom en urbanisering, där befolkning och verksamheter koncentreras i centralorter som i.o.m det gynnas i den moderna samhällsutvecklingen, medan landsbygden tillhör kategorin förlorare som utarmas med minskande befolkning och därmed mycket av den tillväxtfrämjande kraften och utvecklingen.
I nära nog all samhällsutveckling världen över koncentreras befolkning och verksamheter till centralorter. Det finns naturligtvis rationella, sociala, ekonomiska och kommunikativa skäl för detta. Mycket talar för att den trenden fortsätter i en överblickbar framtid. Om den utvecklingen är optimal och för alltid given råder det nog olika åsikter om.
I Sverige debatterar vi nu framtida storregioner och frågor som:
Kan storregioner ändra förutsättningarna av den framtida samhällsutvecklingen och medverka till mer av balans samt till en optimalare utveckling av hela landet/nationen ?
Kommer storregioner att förändra de demokratiska möjligheterna att påverka samhällsutvecklingen ?
Min bedömning är att framtida samhälle behöver mer av maktdelning mellan den statliga och regionala nivån, där staten lämnar mer av inrikespolitiskt ansvar och uppdrag till den regionala nivån.
Områden som försvar-, utrikes- och justitie- politik är exempel på statliga uppdrag och av central karaktär, men mycket av övrig inrikespolitik kan mycket väl decentraliseras och hanteras av framtida storregioner som då blir kraftfulla makt- och utvecklings- organ i ett framtida Sverige.
Det finns en bild som är representativ bland befolkning och politiker när de blundar eller inte ser möjligheterna med storregionen, utan istället visar rädsla och oro för det nya samt delar myten om storregionen som mindre demokratisk och mer centralistisk. Det är att misstolka eller missförstå möjligheterna med en storregion.
Med en storregion ökar faktiskt möjligheterna för en mer likvärdig demokrati över hela regionen.
Däremot kommer i allmänhet enskilda centralorters dominerande makt och inflytande i en framtida storregion och dess fullmäktige att minska jämfört med förhållandet i nuvarande län/landsting om man utgår ifrån den (inom) regionala befolkningsfördelningen.
Storregionen ger även möjlighet till mindre av koncentration och centralisering eller mera av decentralisering genom att medborgare i glesbefolkade delar av regionen får större möjlighet att påverka besluten och minska nuvarande trend med att i princip allt koncentreras till centralorten.
Med en storregion blir med andra ord den demokratiska möjligheten eller förmågan att påverka starkare bland glesbygdens medborgare i jämförelse med centralort och nuvarande landsting.
Med dagens landsting är det i princip omöjligt för glesbygdens medborgare att via sina representanter i fullmäktige påverka utfallet av ett beslut eftersom de utgör en minoritet.
Bland folk och politiker som är emot storregion råder alltså en hel del missuppfattningar i fråga och argumentation, när de hävdar att en storregion leder till mer centralisering och mindre demokrativärde.
Det man däremot kan hävda är att i nuvarande struktur med 21 landsting har centralorterna och centraliseringen dominerat och gynnats. Eftersom enskilda centralorters representanter inte blir i majoritet i en framtida storregion på motsvarande vis som med nutidens landsting blir det därför heller inte lika enkelt att driva en centraliseringspolitik i fullmäktige till förmån för centralort. Glesbygdsbefolkningens representanter har alltså en bättre möjlighet att påverka utfallet i varje beslutssituation.
Håkan Andersson (C), en politiker från Västerbotten beskriver tydligt demokrati- och centraliserings- aspekten med centralorten Umeå som exempel.
Jag citerar ett inlägg han skrev till en debattartikel från Norra Västerbotten:
"I dagens Västerbotten bor 57 procent av befolkningen i Umeå med kranskommuner. Kranskommuner som har pendlingsavstånd till Umeå. Dessa 57 procent kan alltså bestämma att (nästan) allt ska hamna i Umeå. De flesta i inlandet har en naturlig koppling till Umeå och föredrar att det som hamnar vid kusten hamnar i Umeå. I Västerbotten står Skellefteå på den förlorande sidan.
I en storregion finns inget entydigt centra. Umeå med kranskommuner blir det största centrat, men de har bara 23 procent av befolkningen. Det ger oss större möjlighet till påverkan. Min röst blir lika mycket värt som andras röster!"
Det blir intressant att se om de etablerade partierna i sin framtida politik tar tillräcklig hänsyn till vad en storregion med den demokrati- och decentraliserings- möjlighet har att ge.
Oberoende av det finns ett gyllene tillfälle att forma ett kraftfullt "landsbygds-/glesbygds- parti" som tar till vara glesbygdens intressen och blir ett alternativ till en politisk kraft i framtida storregioner.
Jerry Nilsson
Gällivare