I Norran den 19 maj fanns en artikel som behandlade jordbruket på ett lite väl glättigt sätt.
Vi bör komma ihåg att vi bara har en självförsörjningsgrad på omkring 50 procent. Finland och Norge har lång högre självförsörjningsgrad.
Men där har man också haft politiska partier som kraftigt bekämpat ultraliberala tankegångar. I Sverige gjorde sig dessa krafter gällande redan i den så kallade 27-mannakommitténs förslag till ny jordbrukspolitik i juni 1946.
Nationalekonomerna Erik Lundberg och Ingvar Svennilson ansåg att beredskapssynpunkterna tillmättes alltför stor betydelse.
De ville istället överföra så mycket arbetskraft som möjligt till expanderande näringar med hög avkastning och goda framtidsutsikter. Ett varsel om den hårdföra prispresspolitiken på 1960-talet.
Jordbrukets dödgrävare kom från två skilda läger. Vi minns Assar Lindbeck och Odd Gulbrandsen från socialdemokratins abstrakt teoretiserande ekonomfalang. Samma ultraliberala syn på jordbruket fanns inom SAF och Industriförbundet.
Under gröna vågens sjuttiotal, och fram till mitten på åttiotalet hade de ultraliberala tankegångarna svårt att göra sig gällande.
Men de återkom när ”nyliberalismen” började få genomslag. Pehr G Gyllenhammar (FP) menade att allt jordbruk i Norden utom i Skåne och Danmark borde läggas ned
Även inom socialdemokratin började nyliberalismen slå rot, med finansminister Kjell-Olof Feldt som primus motor.
Idag när bonden har fått något av en renässans. Vi ska köpa svenskt och helst lokalproducerat.
Trots ett positivare tonläge finns jordbrukets dödgrävare kvar. EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M), anser till exempel att obligatorisk ursprungsmärkning strider mot EU:s inre marknad.
Vi har också krönikören Jacob Lundberg som i Norran den 20 juni 2016, utropar ”Nej till mat-nationalism.”
Socialdemokratin har väl däremot blivit något mera jordbrukarvänlig.
Jörgen Brännström, Västra Vallen