Arbetsförmedlingen. Foto: Scanpix
I februari klubbade regeringen och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström igenom ett förslag om ökad kontroll av arbetslösa som träder i kraft i september i år, och det kommer att kännas för många arbetslösa.
Förslaget som kom i februari-mars hade inte föregåtts av någon större tydlig debatt innan beslutet togs. Någon demokratisk remissförankring är som bekant inte aktuell när det gäller alliansens politik, det ska gå fort.
I korthet innebär detta att arbetslösa, varje vecka eller månad, ska redovisa sina jobbsökaraktiviteter. Annars blir det ekonomiska straffåtgärder, som avstängning från a-kassan en viss period. Detta gäller förstås också om man råkar utebli från möten.
För att sköta denna kontrollapparat måste x antal hundra, eller tusen, arbetsförmedlare och handläggare anställas till a-kassorna. Välutbildade, och troligen motiverade och välbetalda tjänstemän vars innebörd i arbetet blir en sorts polisiär verksamhet. Några jobb lär knappast komma till skänks från dessa byråkratbefattningar.
Alliansen kritiseras för Fas 3 och för jobbcoacherna, vilka ibland var lycksökande egenföretagare som gladeligen tog emot statliga pengar. Denna nylansering, som handlar om att jaga dem som redan har det besvärligt är enligt min mening ytterst tveksam. För många blir det bara luftåtgärder. Edward Riedl (m) säger att Alliansen skapat 200 000 jobb sedan de senast kom till makten, men vad är det för jobb? Är hamburgergrillning och städjobb det som gynnar svensk ungdom mest i den internationella konkurrensen, även om det kallas entreprenörskap?
LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson lanserade i sitt första maj-tal behovet av satsning på kommunerna, infrastrukturen, bostadsfrågan, en bättre arbetslöshetsförsäkring och barnbidrag. Istället får vi, säkert ganska dyrt, betala för ökad repressivitet gentemot arbetslösa. Med en välanvänd formulering: Hur kul är det?
Olov Wikström, Skellefteå