Märkligt, eller kanske inte, att Mikael Bengtsson i en ledare 20 januari hyllar privata initiativ vad gäller vård och omsorg. Har vi inte sett nog med exempel på hur riskkapitalister fungerar.
Det ligger i konceptet att riskkapital söker sig till marknader, där presumtiva vårdtagare finns, där avkastningen är som störst. Hur stor är då sannolikheten att glesbygden med begränsad marknadspotential ska få fler hälsocentraler?
Att maximera avkastning på satsat kapital är både rätt och nödvändigt i vår konkurrensutsatta värld och ska naturligtvis gälla när man tillverkar produkter, och viss mån även tjänster.
Men vill vi verkligen att vården betraktar patienter som en del i en produktionskedja som alltid strävar efter att maximera avkastning på satsat kapital.
Åtminstone vill inte jag bli betraktad som en komponent som ska ge avkastning när jag behöver vård och omsorg.
Vi måste komma bort från resonemanget, ”vård till lägst kostnad är vad det hela handlar om” och istället inse att människor i behov av vård inte i första hand ska betraktas som en produktionsresurs. Och det borde gälla oavsett ideologi och politisk hemvist!
Det finns hur mycket insikt och kunskap som helst hos kommuner och landsting, våra politiker borde ta tillvara på den och kanske jobba lite över blockgränserna - djärv tanke!
Martin Lundmark
Ursviken
Svar direkt
Det går inte att blunda för att svensk sjukvård, och den i Västerbotten, är beroende av privata alternativ: vårdcentraler som drivs i privat regi, taxebaserade läkare eller hyrläkare/stafettläkare. Det är bara att välja hur mycket ”rätt” ideologi ska få kosta.
Mikael Bengtsson
Politisk redaktör på Norran