Foto: Johan Nilsson / TT.
För att överleva tvingades min far att emigrera till Kanada. Det var för länge sedan och han stannade där i sju år.
Idag gör en ung, intelligent och välutbildad dam samma sak.
Min pappa var vit men saknade arbete – hon är svart, välutbildad och får vilket arbete som helst.
Men hon står inte ut länge i Sverige, ett land som vi gärna ser som ett vidsynt föregångsland, trots att hon är född här och intelligentare än de flesta.
Låtsasvidsyntheten och fegheten kom upp till ytan den dag det plötsligt blev fult att kalla en negerboll för vad den hetat i alla tider. Vi svenskar skulle i fortsättningen bara äta chokladbollar, men lyckligtvis med samma utseende och smak som negerbollar. Vi skämdes nästan om vi råkade säga fel. Vi kunde misstänkas för att vara rasister.
Den lilla flickan blev först smeksamt kallad för just chokladboll. Så småningom vågade hon inte ens gå till skolan utan sina föräldrar. Idag vill varken hon eller föräldrarna gå ut alls. Ingen ropar smeksamt ”negerboll” eller något annat aptitretande efter dem idag. Men man ropar.
Men det stannar inte där. I sociala medier, faktiskt det minst sociala som finns, med oändliga möjligheter att i praktiken ta död på medmänniskor, ropas det högt mot andra.
De som det skriks åt behöver inte ens vara lik chokladbollar. Det räcker med att någon retar sig på dem, vill hävda sig av någon grumlig anledning eller att någon låtit sig hjärntvättas så att det lilla förnuft som möjligen fanns där från början försvunnit.
Jag känner sorg idag. Och gränslös ilska. Och solidaritet med den unga kvinnan, chokladbollen.
Först avskaffade vi negerbollarna, nu flyr till och med chokladbollarna från oss. Till Kanada. Pappa skulle ha välkomnat dem dit.
Och inte velat återvända till sitt hemland idag.
Min faders son