Bildmontage: Foto: Berit Roald
Jag är en av dem som fått lönelyftet. Under ett par dagar kunde jag glädjas utan att väja undan om någon frågade om jag fått pengarna. Men känslan förändrades ganska snart.
Det räckte med några insändarskribenter som antyder att de meriter man ska ha för att få ta del av lyftet är att smöra för chefen, inte våga ifrågasätta och därmed vara rektorns favorit.
Tvivlet dök upp i huvudet, är det så kollegorna ser på mig också, en som smörat sig till 3 000 kronor i månaden? Då vet jag inte om det är värt pengarna. Jante kommer smygande. Har jag verkligen gjort mig förtjänt av lönelyftet? Tvivlet kommer då jag läser kommentarer som hävdar att det är orättvist att bara vissa får då vi alla gör samma jobb.
Visst har vi i grunden samma uppdrag utifrån läroplanen, men förnuftet säger mig ändå att vi omöjligt kan göra exakt samma jobb. Nog kan det skilja i engagemang eller intresse för att utveckla undervisningen eller annat.
Jag försöker mota undan jante och intala mig att jag kanske gjort något bra utifrån de kriterier som finns.
Sedan funderar jag på hur rubriker som handlar om att man degraderats till sämstelärare, att många tappat lusten till arbetet, att man tillhör de dåliga 60 procenten och arbetslag i kris påverkar vårdnadshavare och andra.
Är det verkligen kris i alla arbetslag? Mår verkligen alla lärare dåligt?
Det är just den bild som målas upp i mycket av det som skrivs och det är det som kommunens invånare läser.
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att inte tvivla! Jag ska, stolt över det arbete jag gör, inte bry mig om jante utan utgå från att jag fått lönelyftet för att förtjänar det baserat på det jobb jag gör.
Men visst önskar jag att alla lärare får högre löner i kölvattnet av lärarlönelyftet – vi gör alla ett viktigt jobb även om vi inte gör exakt samma jobb.
Och till sist, även om 40 procent anses vara särskilt skickliga innebär inte det att 60 procent är dåliga.
En lärare som mår bra och trivs på jobbet