FOTO: Scanpix
Det skär i hjärtat när jag i telefon hör min dotters besvikelse när hon gråtande talar om att hon inte längre är önskvärd på sin arbetsplats. Hon som hela tiden sedan hon blev färdigutbildad hävdat att hon valt helt rätt yrke.
En månad före provanställningens slut träffade hon chefen för att få besked om anställningen skulle fortsätta eller inte. Hon önskade inget hellre än att fortsätta jobba och trivdes med personal och arbetsuppgifter och såg inga orosmoln överhuvudtaget.
Chefen var dock av annan åsikt, som ansåg att dottern var för oprofessionell i sin yrkesutövning, vad som nu menas med det? Om detta stämmer, eller inte, vill jag låta vara osagt och det är inte det som är själva problemet. Det är tillvägagångssättet som ifrågasätts. För att en arbetsplats ska fungera bör man kunna prata med varandra och därigenom påtala om det finns några problem eller något positivt också för den delen.
Det blir inte bättre om ingen säger något och gäller det, som i detta fall, en ny i personalen så bör vederbörande få veta det annars kan det inte bli bättre, eller hur?
Personalen har uppenbarligen gått bakom ryggen på min dotter, då den inte sagt någonting alls till henne och istället valt att gå direkt till chefen. Fult!
Chefen, i sin tur, borde väl ha uppmuntrat sin personal till dialog med dottern. Om problemet inte hade lösts då, borde chefen själv gått in med ambitionen att lösa det.
Tror att bakgrunden är en helt annan än de skäl som tidigare nämnts, nämligen att hon helt enkelt är omtyckt av de hon jobbar med och för, och det ogillas.
Andra personer är nu på väg in på arbetsplatsen.
Hoppas de visas bättre respekt. Om inte så ska det kanske inte ingå fler personer i er slutna grupp av inbördes beundran.
Mamma till besviken dotter