Vad hände med satsningen på kulturen?
Tänk dig ett barn som håller sitt instrument och för första gången får det att spela Lilla Snigel. Tänk dig hur stark hon känner sig när hon äntligen klarar av att spela det som hon tränat på i veckor. Tänk dig hur hon växer i tilltron till sin egna förmåga, allt eftersom hon utvecklas och blir bättre.
Vi har alla sett henne, spankulerandes till skolan med instrumentfodralet gungande i handen. Vi har alla sett henne då hon tyst smyger iväg från lektionen, med instrumentet och noterna i högsta hugg, för att sedan tyst komma tillbaka efter en liten stund, glad i blicken och med rosiga kinder. Vi har alla sett henne då hon stolt spelar upp, det hon kämpat med i timtal, tillsammans med alla andra barn som också tränat.
Tänk dig nu att hon aldrig fick chansen. Att hon aldrig fick möjligheten att testa blåsa liv i trumpeten, trombonen eller fagotten. Att hon aldrig fick chansen att få fingrarna att dansa över pianot, gitarren eller fiolen. Att hon aldrig fick uppleva glädjen, gemenskapen och förtjusningen i att skapa musik tillsammans med andra.
Tänk dig sedan att den missade chansen berodde på att hennes föräldrar inte hade en bil. Att de inte hade råd att skjutsa henne från det lilla samhället där hon bodde in till Kulturskolan i stan. Att de inte intresserade sig för musiken och helt enkelt inte ville lägga en timme, tur och retur, för att hon skulle spela i 20 minuter. Att hennes syskon också ville spela, men att tiden inte fanns till för att skjutsa alla, så därför fick ingen, det blev ju mest rättvist så.
Tänk dig till sist att hon bor i en kommun som säger sig satsa på kulturen. Att hon bor i en kommun som säger sig arbeta för att göra kulturen tillgänglig för alla, oavsett boendeort. Att hon bor i en kommun som säger att kulturen ska ges en given plats, för alla. Att hon bor i en kommun med en Kulturskola som är en av Sveriges största och bästa. Ändå får hon inte tillgång.
Klingar det dåligt i dina öron med? För mig kokar det av ilska för den lilla flickan som inte fick chansen att känna basen vibrera i händerna. För mig svallar vreden för den lilla pojken som aldrig fick möjlighet att höra pianot dansa efter fingrarna. För mig är det smärtsamt att veta att de barn som är socialt- och ekonomiskt utsatta aldrig kommer få uppleva glädjen i att skapa musik tillsammans med andra.
Vad hände med satsningen på kulturen? Vad hände med kulturens givna plats? Vad hände med tillgängligheten för alla?
Argumentet är att det tar tid från undervisningen. Att det påverkar barnens resultat i skolan negativt att vara borta några minuter varje vecka och att det drabbar de svaga eleverna. Att timplanen inte tillåter att man missar mer, vi måste ju kunna visa upp en skola vars resultat ständigt blir bättre.
Jag törs dock hävda att resultaten i skolan inte är ett resultat av att några barn i varje klass avviker några minuter i veckan för att spela ett instrument. Tvärtom visar forskningen på det motsatta. Camilla Oritz och Joseph M. Prios undersökningar visar att musik förbättrar barns matematiska och språkliga förmåga. Tyska forskare har visat att det musikaliska samspelet påverkar barnens hjärnor positivt. Fredrik Ullén säger att musikträning utvecklar koncentration och sociala förmåga. Och det är bara ett litet urval på vad musiken kan göra med oss människor.
Jag var den lilla flickan som tog min första ton på flöjten när jag var 10 år gammal. Jag var den lilla flickan som, den hårda vägen, fick lära mig att man måste träna för att bli bra på någonting. Jag var den lilla flickan som fick lära mig att spela musik inte bara är vackert utan kräver uppmärksamhet, koncentration och ett evinnerligt räknande av takter, notvärden och timmar av samma gamla toner hemma i vardagsrummet.
Jag var den lilla flickan som fick lära mig att övning faktiskt ger färdighet och att man inte kommer någonstans om man bara ger upp och att det man kämpar för det kommer man också att lyckas med.
Kulturskolan i Skellefteå är en av Sveriges bästa och ändå fattar kommunen ett beslut som i slutänden kommer göra den till en av de minsta. Kulturskola i Skellefteå är en av Sveriges största och ändå fattar kommunen ett beslut som tillslut kommer leda till att det inte längre finns underlag för en ungdomsorkester.
Kulturskolan i Skellefteå har fostrat mig, och hundratals andra, till att finna glädje i musiken och ändå fattar kommunen ett beslut som stänger möjligheten för de mindre privilegierade att utforska musikens glädjeämnen fullt ut.
Det är skamligt att en kommun som satsar flera hundra miljoner på ett kulturhus inte satsar på kulturen för barnen. Det är pinsamt att en kommun som säger att kulturen ska vara tillgänglig för alla inte gör den tillgänglig för barnen utanför innerstaden. Det är genant att en kommun som ser kulturen som en viktig del för tillväxten inte satsar på kulturen för barnen.
Vill Skellefteå kommun vara en kommun som dödar den kultur som redan finns för att sedan bygga ett kulturhus? Är så fallet kommer inte jag vilja att mina barn växer upp i den.
Signe Walter, Umeå, fd Bolienbo