När vår finansminister i en intervju konstaterar att de skatter som med så stor möda tagits in från paradisläckor och utlandssvenskars välfyllda plånböcker, i allt högre grad går till bidragsfuskare och andra element med låg moral, har Magdalena Andersson all anledning att vara bekymrad.
Finansministern borde även vara bekymrad över att den statliga byråkrati växer. Den kostar enorma summor. Myndigheter uppstår på löpande band, med välbetalda generaldirektörer.
Nu görs en översyn av grundskyddet för ålderspensionen. Tanken är att ha en förbättring på plats 2019, om det går, för detta krävs ett regeringsbeslut. Många fattigpensionärer trodde att de skulle få det bättre ställt från det gångna årsskiftet. Det hägrande ”valfläsket” uteblev dock på sedvanligt vis.
Det finns en rädsla för att det ska bli för liten marginal mellan fattig- och normalpensionärer. För en person med en lång karriär i yrkeslivet och som betalat in stora summor till statskassan, är det märkligt att pensionen ändå blir så blygsam.
Att inte alla pensionärer har samma skattesats som personer som fortfarande arbetar, är skamligt och obegripligt.
I kategorin ”bidragsfuskare” är fattigpensionärer förmodligen underrepresenterade – de är ju redan pacificerade.
Vi lever i ett förträffligt samhälle, men orosmoln börjar torna upp sig. Prishöjningar jagar fram genom nationen. För en veteran med mager plånbok blir det allt besvärligare att få ekonomin att fungera. Socialdemokratin har alltid varit ett skattehöjarparti. När företrädarna inte längre tar hand om sina ”minsta”, de som i egentlig mening byggt upp vårt samhälle, väntar ”försynen” på att förvandla allt till grus och stoft.
Våra politiker är numera så gråfärgade, att de har svårt att avteckna sig mot den monotona textilbonad som hänger i riksdagens plenisal.
Yngve Nilsson, Norsjövallen