Arkivbild: Yvonne Åsell/SvD/TT Foto: Yvonne Åsell/SvD/TT.
Stefan Löfvens avslutade sitt tal på manifestationen för asylmottagande på Medborgarplatsen i Stockholm, i september 2015 med att säga ”Det är ett Sverige att vara stolt över.”
Fråga är, kan vi vara stolta idag?
Jag jobbar sedan 2015 på ett boende för ensamkommande unga, och jag är inte stolt över hur Sverige behandlar dem. Våra killar har varit här sedan september 2015, de går skola, har fått nya vänner och sköter sig bra.
Vi på boendena stöttar och lotsar dessa unga för att fixa livet i Sverige, oftast går det bra, men vissa dagar är vi glada bara för att de tar sig ur sängen på morgonen.
Många har ännu inte fått ett beslut om de får stanna eller inte trots att deras asylansökan gjordes för snart två och ett halvt år sedan. Är det något att känna stolthet över?
Nu har även kraven på åldersbedömningar ökat, och de flesta skrivs på oklara grunder upp i ålder, vilket dramatiskt ändrar deras chans att få uppehållstillstånd.
Åldersbedömningen är också något som fler experter ifrågasätter allt mer. Ungdomarna mår därför mycket sämre, många drabbas av känslan att inte vilja leva.
En av våra unga fick före helgen avslag på sin asylansökan baserat på en åldersbedömning. Tandröntgen visade ”under 18”, knäledsröntgen gav inget entydigt besked men trots detta väljer man att skriva upp honom i ålder.
I dessa fall gäller hellre fälla än fria. Är detta något vi ska känna stolthet över?
Vi som jobbar med dessa unga och känner till deras bakgrund är övertygade om att ingen av er som tar beslut om deras framtid skulle vilja byta bort sin egen barndom mot deras.
De bär även med sig fina minnen från sin barndom men även minnen av en mamma som inte finns eller syskon som försvunnit. Är våra unga inte värda att bli behandlande bättre än så?
Jag önskar att ni i beslutande position kunde förklara varför jag ska vara stolt över mitt Sverige. Även vår statsminister är välkommen med sina tankar.
Anders P, Lövånger